About Pajas
När vi för drygt tre år sedan sålde Kaka trodde jag att min relation till hästar var över. Ett halvår senare hälsade på henne och var då övertygad om att min relation till hästar var över. Jag trodde aldrig att jag skulle känna längtan efter ridning och stalldoft för det enda jag saknade var Kaka, alltså själva hästen, inte allt runt omkring. Att släppa Kaka var en lång och smärtsam process som jag bearbetade under nästan ett år. Jag besökte Kaka igen för ett år sedan och då värkte inte hjärtat så farligt. Jag klarade till och med av att rida en sväng på henne. Hon kändes precis som vanligt och jag fick lite hopp inombords och kunde känna att jag saknade ridningen. Idag vet jag att Kaka har det bra och att hon kommer att ha det bra fram till livets slut. Jag känner inget större behov av att hälsa på henne vilket känns skönt, för det betyder att jag kan gå vidare och blicka framåt. När saknaden slår emot mig kan jag gräva ner mig i bilder där vi poserar framför kameran. Hon och jag. Tillsammans och strålande.
När knappt tre år utan häst hade passerat kände jag att det var dags att ta tag i hästarna igen och ge det en chans. Jag sökte på blocket och hittade Pajas. På köpet fick jag Josefin, Anna, Lucia och Myklus. Josefin och Anna ger mig de stallkompisarna jag aldrig hade hemma. De ger mig sällskap i stallet, härliga uteritter och drar med mig på en massa roligheter. De tycker inte illa om hästen jag rider, eftersom de har likadana själv. Det känns som bra ingredienser på min ”mellanlandningshästtid”.
Jag kände redan från första mötet att Pajas gjorde mig gott, jag fick massor av positiv energi av att rida och spendera tid i stallet. Jag var lyrisk efter provridningen. Ibland påminner Pajas och situationerna runt omkring lite väl mycket om Kaka och tiden som varit. Då gör det nästan ont, men till största delen av tiden så hjälper han mig att läka och gå vidare. Jag tycker om Pajas, om än inte på samma sätt som Kaka, men han ger mig hopp om framtiden. Han har visat mig att det går att tycka om andra hästar. Jag har nästan (men bara nästan) kommit till den punkten när jag kan titta på korten, minnas tillbaka och le. Det känns skönt.
Nu är hösten på ingång och löven skiftar färg. För många känns det vemodigt men jag tycker bara det känns skönt. Jag gillar färgskiftningarna och den klara luften. Efter ljumma kvällssommarritter ser jag nu fram emot strålande, klara höstritter, för hur härligt är det inte att galoppera fram längs grusvägen när vädret bjuder på strålande sol och några plusgrader? (eller rida fram i en blöt paddock före en dressyrtävling...)
