Ups and downs
Livet går upp och livet går ner. Den senaste veckan har det lutat med nedåt än uppåt för mig. Jag har varit less på det mesta och mest på jobbet. Det har varit sjukt mycket och jag börjar bli less på min arbetssituation, ibland känns det okontrollerbart och att listan på "att-göra-saker" bara växer och växer. Detta gör att jag har haft smått panik, men nu känns det lite bättre. Trots det är jag less på arbetssituationen, men tänker att det kanske blir bättre med lite semester snart och några samtal med cheferna.
Ett år har passerat sen vi flyttade till Skåne och jag börjar fundera på vad vi (eller jag) egentligen har åstadkommit. Jag saknar ett socialt liv, med kompisar som man kan hitta på mer eller mindre avancerade saker med. Visst känner jag några häromkring, men jag saknar någon vän i själva staden där jag bor. Någon som man kan gå ut och gå med en tisdagkväll eller bara surra bort några timmar över en kopp kaffe. När jag ska träffa folk som inte bor i Landskrona så blir det ett sånt projekt där vi måste planera flera veckor i förväg. Jag saknar Umeå och livet som var där. Det som gör mig mer uppgiven är att jag inte vet hur jag ska lära känna folk. Dels med tanke på i vilket forum jag i staden ska träffa någon och dels med tanke på min personlighet. Jag är jättetacksam att jag har Tommy vid min sida, för utan honom hade det inte alls varit roligt. Det som gör mig ännu mer uppgiven är att jag tror inte att det skulle bli bättre om vi flyttade hem, eftersom de flesta av de ja umgicks med i Umeå har flyttat därifrån. Är det inte meningen att livet ska vara något mer?
Jag blir också ledsen över tidsbristen och tröttheten som hela tiden jagar mig. Detta gör att jag inte har tid att träna så som jag önskar. Det gör att min kropp inte ser ut som en en gång gjorde och jag trivs inte så som den är idag. Jag har försökt springa lite som träning inför den kommande Tjejmilen, men blir alltid på något sätt skadad. Är det inte insidan av knät, så är det benhinneinflammation eller compartmentsyndrom-aktiga besvär. Nu är det senaste löparknä vilket gör att jag inte kan springa en meter just nu. Det gör mig ledsen och stressad över att jag inte håller till det jag vill hålla för.
Jag har lösenordsskyddat min blogg, som ni märker. Detta för att jag vill kunna skriva djupare saker ibland, men som jag inte vill att vem som helst ska kunna läsa. Jag vill ha kontroll över vilka som läser, även om det är en ganska liten skara.
Jag försöker hitta ljuspunkter och när jag beundrar mitt vänstra ringfinger så blir jag varm i hjärtat. Jag är också glad att jag både hinner på begravning i Skellefteå och gå på Lars Winnerbäck med Julia. Jag är glad att kanske alla mina bröder kommer befinna sig på Moris den veckan jag är där. Jag är glad att jag ska få fira midsommar med min mamma, pappa, Tommy och mina systerdöttrar. Och jag är glad att ni läser, för många av er är människor som jag tycker väldigt mycket om.
Ett år har passerat sen vi flyttade till Skåne och jag börjar fundera på vad vi (eller jag) egentligen har åstadkommit. Jag saknar ett socialt liv, med kompisar som man kan hitta på mer eller mindre avancerade saker med. Visst känner jag några häromkring, men jag saknar någon vän i själva staden där jag bor. Någon som man kan gå ut och gå med en tisdagkväll eller bara surra bort några timmar över en kopp kaffe. När jag ska träffa folk som inte bor i Landskrona så blir det ett sånt projekt där vi måste planera flera veckor i förväg. Jag saknar Umeå och livet som var där. Det som gör mig mer uppgiven är att jag inte vet hur jag ska lära känna folk. Dels med tanke på i vilket forum jag i staden ska träffa någon och dels med tanke på min personlighet. Jag är jättetacksam att jag har Tommy vid min sida, för utan honom hade det inte alls varit roligt. Det som gör mig ännu mer uppgiven är att jag tror inte att det skulle bli bättre om vi flyttade hem, eftersom de flesta av de ja umgicks med i Umeå har flyttat därifrån. Är det inte meningen att livet ska vara något mer?
Jag blir också ledsen över tidsbristen och tröttheten som hela tiden jagar mig. Detta gör att jag inte har tid att träna så som jag önskar. Det gör att min kropp inte ser ut som en en gång gjorde och jag trivs inte så som den är idag. Jag har försökt springa lite som träning inför den kommande Tjejmilen, men blir alltid på något sätt skadad. Är det inte insidan av knät, så är det benhinneinflammation eller compartmentsyndrom-aktiga besvär. Nu är det senaste löparknä vilket gör att jag inte kan springa en meter just nu. Det gör mig ledsen och stressad över att jag inte håller till det jag vill hålla för.
Jag har lösenordsskyddat min blogg, som ni märker. Detta för att jag vill kunna skriva djupare saker ibland, men som jag inte vill att vem som helst ska kunna läsa. Jag vill ha kontroll över vilka som läser, även om det är en ganska liten skara.
Jag försöker hitta ljuspunkter och när jag beundrar mitt vänstra ringfinger så blir jag varm i hjärtat. Jag är också glad att jag både hinner på begravning i Skellefteå och gå på Lars Winnerbäck med Julia. Jag är glad att kanske alla mina bröder kommer befinna sig på Moris den veckan jag är där. Jag är glad att jag ska få fira midsommar med min mamma, pappa, Tommy och mina systerdöttrar. Och jag är glad att ni läser, för många av er är människor som jag tycker väldigt mycket om.
Kommentarer
Trackback
