Detta är ju helt galet

I fyra månader har Lars Winnerbäcks 112 sånger legat mitt framför nosen på mig och jag har fullkomligt missat att det längst bak fanns en skiva med akustiska låtar och ett plektrum! Imorgon ska jag lyssna hela vägen till Pajas. Och kanske att jag och J "lånar" ett piano i sommar och spelar och sjunger LW hela natten lång. Hur magiskt skulle inte det vara?

Avslutar med ett stort tack till mitt livs kärlek; för att du alltid får mig att må bättre.

Funderationer och tankar

Perfekt stalldag imorgon!

Jag fattar alltihop

// det där var nån annan, det där var inte jag
förlåt tusen felsteg, den enda som jag kunde va
åh, jag fattar alltihop //

-
LW

En flod av minnen och förståelse.
For what it´s worth, så mår jag bra nu.

Myssöndag

Söndagar som denna gillar jag. När jag hade vaknat vid halv tio gick jag och T till affären för att köpa frukost, som vi sedan avnjöt på vår balkong som badade i solsken och värme.

Sen bakade jag en tårta, eftersom någon fyller år imorgon och efter lunch tog jag en promenad till stationen och åkte till Lund där jag träffade A. Vi fikade, surrade och tog en promenad. Efter att inte ha setts på typ två år hade vi ganska mycket att prata om och ta igen. Solen sken och det var varmt och skönt och alldeles jättemysigt! Hoppas vi kan få in en kvalitetskväll på Höskär i sommar, bara vi två.

Ny vecka imorgon, tiden bara springer iväg tycker jag. På onsdag ska jag till Pajas!

Pajas

Igår åkte jag och tittade på Pajas och hälsade på hans ägare. Ägaren var trevlig och verkade vettig och Pajas var hur fin som helst. Han påminner mycket om Kaka, både i sättet, ridningen, storleken och gången. Vi var som klippt och skurna för varandra helt enkelt, vilket både J, Pajas och jag var överrens om. Så från och med nu ska jag sköta honom två dagar i veckan. I samma stall finns även en unghäst och ett sto som vilken sekund som helst ska föla!

Jag kan inte riktigt beskriva känslorna inom mig när jag först klev in i stallet och kände alla hästdofter och sen fick känna mjuk fjordpäls under fingrarna och varm hästluft i ansiktet. Jag stod mest och flinade när hon visade honom på banan, för han var så fin och påminner så mycket om Kaka. När jag sen själv fick sitta upp i sadeln kändes det som att jag inte hade gjort annat de senaste åren. Trots allt har jag inte ridit ordentligt på 5 år, eller iallafall 3 år och ändå hittade jag knapparna och fick honom att springa vackert.

Jag: Vad fin han känns!
J: Han ser jättefin ut, han verkar trivas med dig, öronen hänger rakt ut!
Jag: Vad roligt det var att rida igen.
J: Jag ser det på dig!

Så fort jag kom hem ringde jag mamma och bad henne skicka ner det som går att skicka. Skor och hjälm får jag låna tills mamms och papps kommer ner. Idag lurade jag med T på Hööks och köpte ett par ridbyxor, strumpor och vantar, lite måste man ju få unna sig!

Vad skulle jag göra utan min kära pappa?

Ja, det är den stora frågan för dagen. Förmodligen behövt lära mig deklarera eller deklarera fel. Nu har han varit snäll och hjälpt mig så att allt blir rätt. Ryktet säger att han även hjälpte min syster och en av mina bröder, så jag är inte ensam! Pappa är också snäll och bokar en tågbiljett till mig mellan Umeå och Göteborg i sommar och har lovat att han ska sjunga för mig, eftersom jag firar in 24:e födelsedag någonstans mellan städerna. Som sagt, min pappa är fantastiskt snäll, även om han driver med mig och svarar "Järn och trä" i telefonen när jag ringer.

Detta är tragiskt!

Jag är snart 24 år och begriper mig fortfarande inte på det här med att deklarera. Jag måste ringa till min pappa och be om hjälp. Tyvärr var han inte hemma ikväll, så jag kan inte deklarera förrän imorgon. Grattis Britta. (det känns dock skönt att höra att mamma inte kunde hjälpa mig, för det innebär att inte hon heller begriper sig på deklaration, och hon är betydligt äldre än 24 år!)

Från det ena till det andra, idag tog jag tag i mitt liv och lämnade intresse på att vara medryttare på en häst. På fredag ska jag åka och hälsa på ägaren och titta på hästen. Det är en fjording på 21 år, verkar ha ungefär samma lynne och utbildningsnivå som Kaka, så det ska bli riktigt spännande! Jag har länge gått och funderat på att skaffa mig en sköthäst, men har inte riktigt kännt mig mogen att släppa in någon ny häst i mitt hjärta och framförallt inte ta hand om någon annans ögonsten. Nu längtar jag till fredag och hoppas på det bästa, det låter väldigt positivt iallafall.

Nu finns det ingen återvändo

Malin, syster yster och jag är nu anmälda till Tjejmilen 2010, vad roligt det ska bli! När jag pratade med Malin igår blev jag så sugen på att springa och att köpa lite nya träningskläder. Problemet är bara att jag skulle behöva både nra löparkläder och cykelkläder = DYRT. Idag testade jag formen och sprang en liten sväng runt Citadellet. En tredjedel av turen löper längs vattnet och det var så vackert med havet och solnedgången. Landskrona börjar verkligen visa sitt bättre jag, det är bara trist att det finns en grupp människor som sätter staden i skräck. Hur som helst var väl löpformen inge vidare, men med några träningspass till tar jag mig runt Vårruset tillsammans med A.

Jag började fundera på vad vi ska hitta på under våra två semesterveckor och kom då fram till att jag inte har träffat min mellanbror på TVÅ ÅR. Hur sjukt är inte det? Därför bestämde jag mig för att åka ner till Orust efter bröllopet i Umeå då mina två yngsta bröder ska vara där då. Eventuellt tar jag med mig G ner till Landskrona efter några dagar på Orust så han får se hur vi har det. Andra veckan har jag och T tänkt att hitta på något mysigt och mest bara ta det lugnt tillsammans. Det kan behövas efter det senaste årets arbete...

Nu blir det Grey's Anatomy och ananas!

Vårruset 2010

Nu är jag och A anmälda till Vårruset i Malmö 3:e maj. Det ska bli roligt! Nu är det bara att ligga i hårdträning fram till loppet, så vi klarar våran tid.

Idag har Landskrona visat sig från sin bästa sida för våra gäster, strålande sol och lagom vårvarmt. Vid havet blåste det lite kallt men en bit därifrån var det riktigt skönt att strosa runt. Till och med så skönt att vi blev sugna på en glass. Nu har molnen återkommit, så vi sitter inomhus och slappar innan vi ska gå och inhandla kvällens tacco-middag.

Cykelrundan igår blev inte så lång som jag hade tänkt mig, den blev bara 2,5 mil. Vinden var för tuff mot mig i en superlång uppförsbacke. Fördelen med uppförsbackar är att det sedan kommer en nedförsbacke, vilket belönar sig med 40 km/h. Sista raksträckan låg i lä och då trampade jag lätt upp i 35 km/h. Underbart, helt underbart.

Vad hände med den utlovade solen?

Det undrar jag verkligen. För i Landskrona ligger molnen som en tjock hinna över staden, dock inget regn som hindrar från en cykeltur.

Helgen började inte bra, jag fick snurra runt i en halvtimme innan jag hittade en parkering, där jag bara får stå i en halvtimme... Arg som ett bi rusade jag in i lägenheten och skällde ut parkeringsbolaget som fortfarande inte har skickat vårt keycard som behövs för att komma in på den parkeringen som vi sedan 1 april betalar dyrt för. Hon lovade att de skulle skicka den så fort de kunde.

Jag fick också rätt på pedalerna, killen i affären skrattade gott åt misstaget och sa att det aldrig hade hänt förut. Jag ger det ett försök att skruva fast pedalerna själv, tänker att det går snabbare. Nu sitter jag här och laddar upp med lite havregrynsgröt och banan innan jag ska ge mig ut och hitta en med långvarig parkering och sen rulla ut ur staden. Får se vad rundan slutar på!

Ha en fin helg!

-jag saknar-



Höjden av idioti

Jag har fått två HÖGERPEDALER till min cykel!
Inte konstigt att jag inte kunde skruva på den ena igår.
Imorgon ska jag gå till cykelaffären och minsann kräva att få en vänsterpedal plus att de ska få skruva fast dem, medan jag tittar på. Sedan hoppas jag på en lagom runda som slutar på ungefär fyra mil. Men, man vet aldrig vad som händer efter vägen!

Morgonstund har guld i mun

Ledig onsdagförmiddag.
En strålande dag påbörjas.
Det är jag och det är cykeln.
2,5 mil senare är vi tillbaka.
Termometern (som i och för sig står i solen) visar 15 grader varmt.

Det här blir nog en bra dag.

Påsken som gick

Påsken firades på Orust tillsammans med mor, far, bror och syster med respektive familjer. Fullt med barn med andra ord. T har busat non-stop med de två äldsta. Jag och syster yster tog en premiärrunda och testade formen inför Tjejmilen, den bådar gott!

Annat som speglar påsken 2010:

- massa god mat
- massa godis
- massa bastubadande
- däckbyte
- u m g ä n g e med syskon
- en påminnelse om att livet är väldigt kort och ibland väldigt orättvist

Jag sänder varma tankar till de nordligare delarna av landet.

Dagens träningsrunda

Vädret var på min sida idag, mulet, 7 grader och torrt på vägarna. Min älskade, älskade sambo var snäll och monterade cykeldatorn till mig, så när han och J åkte norrut för att spela discgolf slängde jag på mig cykelbyxorna och rullade iväg. Jag hade spanat in en runda på Funbeat, Landskronabygden runt, ca 40 km. Rullade ut från stan och kom till slut ut på landsvägarna. Efter 10 km stannade jag vid en korsning och funderade på vilket håll jag skulle åt och då mötte jag två andra cyklister. De hejade glatt och undrade om jag ville hänga på dem. Det visade sig att de inte skulle samma runda som mig, men det gjorde ingenting tänkte jag. Vi höll ett lagom tempo på 25-30 km/h. Bitvis var det ganska kraftig sid- och motvind men det var ingenting vi sörjde. Efter 40 km stannade vi på en pizzeria och köpte en dricka att ladda batterierna med. När vi rullade därifrån kom en liten skur men den upphörde ganska fort. 2 timmar och 30 minuter efter att jag lämnade lägenheten bar jag in cykeln i källarförrådet. Cykeldatorns tripmätare visade 53,5 km. Inte dåligt måste jag säga! Pulsklockan visade en snittpuls på 153 slag/minut och jag är imponerad av förbränningen man gör i cykling. Mina två nya cykelkompisar bor också i Landskrona, så det lär bli fler turer tillsammans. Nu har jag bänkat mig i soffan efter en varm dusch och känner mig ganska mör i benen. Men ack vilken känsla det är att rulla fram mil efter mil och bara låta tankarna vila i huvudet. Lösa problem och njuta av livet.

Får se om jag hinner ta mig ut på någon runda någon kväll i veckan, nu borde det ju vara ljust ganska länge. På fredag åker vi till Orust och firar påsk med mor, far, bror och syster med respektive familjer. Full rulle, men det ska bli roligt. Positiv energi. Nu när jag vet att mina onsdagar och fredagar inte består av ångest känns det inte alls lika jobbigt att det är söndag och en ny arbetsvecka börjar. Det är väldigt skönt.

A part of me #5

Så kommer den sista, men absolut inte minsta, delen av mig. Den handlar om hon som har betytt allra mest för mig och den som jag bär djupt inne i mitt hjärta.

KAKA

Kaka var familjens häst. Fast om man ska se på det riktigt så var det mammas och K:s häst. Dock började min syster komma upp i åren när Kaka inköptes och hade inte så mycket tid för hästeriet. Jag var åtta år första gången jag såg Kaka. När mamma berättade att hon hade köpt en häst som hette Kaka blev jag sur och tyckte att en häst inte kan heta Kaka. Därför fick hon ganska snabbt smeknamnet Cockie, även om hon kom att kallas mest Kaka. Hon kom från Gotland, med fölis i magen, och klev ur transporten på stallplanen. Hon fick sträcka på benen i hagen och började med att hosta. Hon smittade ner hela stallet.

Kaka och jag på FjordRiks 2003

 

Kaka var tre år gammal när hon kom till oss. Mamma, K och L gjorde grovjobbet med inridning och Kaka visade sig vara väldigt livlig och tjurig. Våren -95 föddes Akka, en av de absolut sötaste hästarna som vandrat på jordklotet. Jag tänker inte orda så mycket om Akka, även om jag tyckte hemskt mycket om henne, men Kaka kom jag närmare. Vi sålde Akka som ett-åring, men pga allergi tog vi tillbaka henne efter några år och sålde henne sedan vidare till Kakas uppfödare på Gotland. När Akka såldes fortsatte vi inridningen och träningen med Kaka. Hon var besvärlig och bockade mycket och kastade av mamma och K. Vi började fundera på om något var fel, så en veterinär gick igenom henne. Böjprov visade hälta på alla fyra benen. Hon fick vila, blev "frisk", men fortsatte att kasta av folk till höger och vänster. Då hittade vi en tandläkare som tittade henne i munnen och det visade sig att hon hade en vargtand som skavde i munnen. Tanden slogs ut och övriga tänder raspades och Kaka blev som förbytt. Hon blev en änglahäst. (även om hon fortsatte att bocka lite nu och då, men inte pga smärta...)

 

Det var vid den här tiden som jag kom in  mer och mer i bilden och fick rida mer. Jag red lektioner för L och det måste ha sett fruktansvärt ut. Men roligt hade vi. Vi tränade flitigt en gång i veckan. Först tänkte mamma att Kaka aldrig kommer kunna trava i form, men det gick. Sen tänkte hon att vi aldrig skulle kunna galoppera i kontrollerade former, men det gick det också. Efter flera års regelbunden träning ställde vi upp i vår första dressyrtävling. Jag var tolv år och Kaka var sju. Vi red LC:2 och kom näst sist. Vi kom sist på många tävlingar. Ibland befogat och ibland obefogat. Jag blev ledsen när det gick dåligt, men fortsatte ändå. I mina ögon spelade poängen ingen roll i slutändan, för hon var ändå den finaste hästen i hela världen och jag älskade henne över allt annat.

 

 

Tiden gick och vi klättrade några steg på resultatlistan. Sommaren 2001 ställde vi upp i FjordRiks för första gången. Vi placerade oss i mitten. Vi ställde även upp 2002 och 2003. Det sista åren red vi en klass bruksridning och kom tvåa. Senare på hösten vann vi distriksmästerskapen i bruksridning. Det var vår grej. Vi hade koll på varandra och Kaka gjorde allt jag bad henne om. Det har hon alltid gjort. Även om det inte alltid har varit rätt eller vackert så har hon gjort det jag har bett henne om. Hon har burit mig på sin rygg i oändligt många timmar och mil, för att jag har bett henne om det.

 

2005 flyttade jag till Umeå och mamma blev ensam med Kaka. Jag kom hem så ofta jag kunde, men studentlivet har mycket roligt att erbjuda och tiden räckte inte till. Våren 2007 bestämde mamma sig för att sälja Kaka. Det gjorde så ont i mitt hjärta och jag grät säkert varje kväll hela våren över detta, men jag visste att det var det enda rätta. I slutet av  mars blev det klart vem som skulle köpa henne, det var en familj på Flatön som vi hade haft kontakt med tidigare och som kände en tjej som hade ridit henne lite under somrarna på Orust. Jag kan inte beskriva känslorna som stormade inom mig den sista helgen jag spenderade med Kaka, så jag låter gamla ord få tala.

 

"Hon höjde huvudet och spetsade öronen när jag ropade hennes namn och gick emot henne i hagen. Först stod hon bara och tittade på mig och sen gick hon fram till grinden. Det var jobbigt att vara i stallet, att se henne, att se hennes sätt att titta på mig, att rida, att känna henne ge efter på tygeln... Det var till och med jobbigt att sopa stallgången. Igår släppte jag ut hästarna vid sju och for inte hem från stallet förrän tolv. Och ändå var det inte tillräckligt med tid. Lea kom förbi en sväng och matade Kaka med flera kilo morötter och äpplen. Sen for vi ut för sista (?) gången. Vi f l ö g. Som vi alltid har gjort. När hon stod och åt sin betfor la jag armarna om hennes hals och begravde ansiktet i hennes mjuka vårpäls. Kvävde gråten och tårarna. Släppte ut henne i hagen där hennes lunch låg. Höll tillbaka tårarna och vi sa hej då. Inget märkvärdigt, jag har ändå aldrig varit bra på avsked. Det finns inga ord som kan förklara det som är mellan mig och den hästen. Jag kunde bara säga tack, och att jag älskar henne, med allt var det innebär...

Så TACK Kaka...
...för alla fina minnen
...för att du alltid peppat mig till att jobba vidare
...för alla mil och timmar du har burit mig på din rygg
...för att du alltid har gjort det jag har bett dig om
...för alla tårar du har torkat
...för allt du har lärt mig
...för att du ALLTID har funnits där för mig
...för att du aldrig har dömt mig
...för att du är du (världens finaste lilla häst)
...för allt ljus du gav mig under mina mörka år
...för tretton underbara år som jag alltid kommer bära med mig
...för att du trodde på min styrka och fick mig att hitta den
Slutar det någon gång att göra ont, och slutar tårarna någon gång att rinna?"




När tre år har passerat vet jag att det gör mindre ont och tårarna slutar rinna. Men vissa dagar saknar jag henne så det gör ont. Kaka var den som fanns när ingen annan fanns där. Hon var ett bollplank, en tillflyktsort och en vän. Jag är så otroligt tacksam för allt hon har gett mig och jag hoppas att hennes nya familj får uppleva samma tillgivenhet och värme. När jag tänker tillbaka på våra år tillsammans blir jag varm i hjärtat och det blir jag även när jag ser att hennes nya familj älskar henne.

Detta inlägg måste avslutas positivt och med glädje, för det är trots allt det som avspeglar mina och Kakas år tillsammans. GLÄDJE. Våren 2009 berikades världen med en ny fölis från Kaka, obeskrivligt söt och sällskapssjuk. Jag låter bilderna tala.


Premiärturen

Idag tog jag en premiärtur på cykeln. Jag har haft en bra dag och nu är det jobbiga över. SKÖNT!
Med 12 grader i luften begav jag mig ut från stan. Jag cyklade till Glumslöv, och Glumslövs backar gick som ett svisch. Vilken känsla det var, jag kunde bara sväva fram. Det går inte att beskriva, det måste upplevas! Den första turen blev inte så lång, bara två mil, men snart kommer längre turer, när jag har monterat spd-pedalerna och cykeldatorn. Underbart!

A part of me #4

Den fjärde delen av mig tillägnas min brors hund Wilma. Även om hon inte har varit en daglig del i mitt liv så har hon en stor plats i mitt hjärta och vi tycker mycket om varandra. Se bara på bilden här:
.


G köpte Wilma sommaren 2002 och första gången vi träffades var när jag nyss hade kommit hem från England. Wilma är en strävhårig (och motsträvig) tax. Hon har mycket personlighet (precis som alla andra djur) och har en stor kärlek i livet. Det är hennes Husse. Kärleken är ömsesidig. Wilma och jag har haft många diskussioner om livet, till exempel att man inte ska skälla för mycket, hoppa upp mot låren och borra in klorna i huden, inte tugga sönder skor etc etc etc... Vi har haft ganska vilda diskussioner och nu är vi kära vänner, som respekterar varandra. Jag tröstar ofta Wilma när hon är sur och ledsen på sin husse om han har gått ut på krogen utan henne. Då brukar hon få sova tillsammans med mig (om inte T är med förstås, för T och Wilma är inte lika bra vänner pga allergi...) I gengäld värmer hon min säng eller viftar på svansen när hon ser mig.


Platsen Wilma tycker bäst om är nog Björkvattnet. Där har hon spenderat åtskilliga dagar tillsammans med sin husse. När Ronja avlivades fick Wilma fylla upp tomrummet, även om en hund inte kan ersätta en annan. Det är mycket trevligare att komma hem till Piteå om Wilma är hemma och möter en i dörröppningen, jämfört när "bara" mamma och pappa gör det. Haha. Kärt barn har många namn och det stämmer verkligen på Wilma. Hon går även under namnet Taxen Max, Tasse Tass, Mååååxx, Klosse Klass....

Wilma lever och frodas tillsammans med sin husse i Umeå för tillfället. Vi har inte träffats sen jul, så jag börjar sakna henne lite grann och hoppas att vi ses snart. För trots att hon är en motsträvig tax så är hon fruktansvärt söt och fin!


To-do-lista

Kolla synen - CHECK! (ok)
Vårdcentralen - CHECK! (tömdes på blod och blev klämd och känd på)

Resultat: Provsvaren kommer nästa vecka och huvudvärken berodde på spänningar i nacken. Hm.
Åtgärd: Stretcha nacken. Ja.

Imorgon är det fredag och det är en mycket speciell fredag. Det är nämligen den sista dagen. Känns otroligt skönt! Sen ska jag fokusera på att må bra. I helgen får T besök, så jag ska roa mig med Treken, vi ska premiärrulla några mil om vägen inte är för blöt, vilket jag hoppas att den inte är! På söndag ska jag och J ha dejt hemma hos mig och baka morotskaka och mysa.

Positiv energi:
  • mamma och pappa kommer hit på Kristi himmelsfärd
  • min nya cykel är så fin! (jag vet, materialistiskt, men ändå!)
  • solen värmer och Landskrona börjar visa sin bättre sida
  • jag har fått en ny vän (och då menar jag inte min cykel)
  • LW 10 juli

PS. Det kommer fler delar av mig inom kort! DS.

T R E K 1 . 1 --> min nya kompis!


Vårrus eller Blodomlopp?

Någon som är sugen på att promenera/jogga/springa 5 eller 10 km i Malmö en kväll i maj?

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0