Bara lilla jag

Idag kollade jag och Tommy på cyklar. Jag säger bara en sak: I´m in L O V E ! !

Här kommer den tredje delen av mig, vår andra hund.
Murklan fick som sagt sex valpar. Alla valpar döptes till namn som började med MU. Den andra valpen som föddes var så liten och ynklig att vi nästan inte trodde hon skulle överleva. Hon fick därför namnet Lilla My, men eftersom det skulle vara MU så kallades hon för Lilla Mu. Detta kunde ju givetvis inte stå i hennes papper, så officiellt hette hon Mumlan. Lilla Mu fick alltid maten serverad först, så hon inte skulle bli undanknuffad av hennes syskon. Jag och mamma tänkte att hon aldrig skulle klara sig ute i den stora världen så vi bestämde att vi skulle behålla henne. Pappa protesterade, men vi lyckades övertala honom och han kom att älska den hunden otroligt mycket. När vi hade bestämt att vi skulle behålla Mu kom vi överrens om att Murklan och Mumlan blev för lika, så vi döpte om henne till Ronja.

Ronja växte upp och blev en hund full med energi, betydligt mer än vad hennes mamma hade. Hon älskade att åka skidor och jaga snöbollar. Under sommaren jagade hon kottar. Ronja var inte lika finkänslig och intelligent som sin mor, utan kunde hoppa upp rakt på magen när man låg i sängen, medan Murklan hoppade upp vid fötterna. Ronja skulle dessutom alltid ligga på ens bröst och pussas lite innan hon gick och la sig vid fötterna. Trots brist på känsla var Ronja en hund med mycket personlighet. Hon respekterade sin mamma och visste exakt var gränsen låg. Hon såg upp till sin mamma och visste precis vad som var Murklans korg och vad som var hennes korg. Hon skulle aldrig drömma om att ligga i Murklans korg om inte Murklan redan låg där. Om Murklan låg där kunde Ronja komma krypande och lägga sig bredvid.

Ronja älskade som sagt att åka skidor och varje lördag under vintern fick hon följa med sin husse på skidtur. Hon älskade också att skotta snö och blev skogstokig om hon inte fick vara ute tillsammans med pappa när han skottade. Ronja var även hopplös på att bli rumsren och sluta tugga på saker. Hon har tuggat sönder ett antal skor för hela familjen och även kissat på de mest olämpliga ställena... Men vi älskade henne ändå! Murklan var en sjusovare, medan Ronja började hoppa på en klockan fem på morgonen, mest bara för att hon var hungrig och ville ha frukost. När hon fått sin frukost gick hon och la sig igen, gärna på pappas bröst för att få lite kärlek. Det var viktigt, både för pappa och Ronja.

När Murklan somnade in blev Ronja ensam. Hon var inte lika livlig längre och saknade sin mamma. Vi ställde fram Murklans korg till henne, men hon låg aldrig i den, utan valde sin egen som var mindre skön. Även Ronja hade problem med pälsen och klåda och fick cortison och antibiotikakur efter varandra. När hon var åtta år bestämde mamma och pappa att även låta Ronja somna in. Ingen av oss andra visste något, utan pappa ringde till oss när det var över. Även om det var väntat var det tråkigt och jobbigt. Även om jag inte fick en chans att säga hej då, så hade jag varit hemma många helger innan hon somnade in och det blev ett slags avsked för mig. Ronja flögs ner och vilar bredvid sin mamma och kompisen August. Jag saknar mina svarta, lurviga, fina kompisar och jag hoppas att dom var det bra var de än befinner sig. Både Murklan och Ronja har tröstat mig genom olika saker och jag är tacksam för allt de har gjort för mig.

 

Vaknade tidigt imorse och var så fruktansvärt yr. Detta höll i sig under hela frukosten och ett smygande illamående trillade liksom ner över mig. Så jag bestämde mig för att sjukskriva mig idag, så jag inte smittar pensionärerna med något olämpligt. (med tanke på calici som flurerar friskt runt om i länet) Nu tror jag inte att jag har calici iochförsig eftersom illamåendet inte har blivit något mer än just bara illamående. Men man vet ju aldrig. Solen strålar som aldrig förr utanför fönstret, men jag sitter i soffan och brottas med huvudvärk just för tillfället. Jag kollade synen i lördags och den var OK, så huvudvärken senaste tiden beror inte på dålig syn.

Annat som vi gjorde i helgen var att gå en sväng på Väla och se Melodifestivalen i Malmö hos A. Det var en trevlig kväll med vin, muffins och lite sällskapsspel. Igår var jag och T ute på en tvåtimmarspromenad i det vackra vårvädret, för nu är det verkligen vår här.

Vår lägenhet börjar ta fin form, nu har vi äntligen hittat rätt gardiner och köpt en Sverigekarta som vi ska pryda med diverse kort från olika delar av landet. Det kommer bli fint tror jag!

Jag måste bara berätta om vår resa till Oslo och T:s syster, för den är ganska komisk.
Jag skulle hämta upp T på jobbet i Malmö, och det gick bra fram tills att jag missade avfarten på E6:an. Jahapp tänkte jag, jag får väl svänga av nästa och sen vända om. Jodå, lättare sagt än gjort, alla vägar i stan är ju tvåfiliga och har mitträcken! Efter lite kringelikrok kom jag tillslut fram och det blev en ganska bra väg ändå. På Svågertorp så missade vi just tåget till Kastrup, men det hängde vi inte läpp över eftersom det gick ett nytt efter 20 minuter. Framme på Kastrup så checkade vi in, och T råkade boka våra platser på två olika delar i planet, så vi fick inte sitta bredvid varandra. Sen skulle vi göra oss av med bagaget (två snowboardfodral och två väskor), men det var inte så lätt på Europas rörigaste flygplats där alla dessutom talar DANSKA! Vi ställde oss i kön till bagage-dropet med alla våra väskor och när det var vår tur, suckade killen i disken åt oss och sa på obegriplig danska att vi minsann skulle lämna ALLA väskor runt hörnet. Jaha tänkte vi och katade vidare medans klockan tickade. När vi kom runt hörnet suckade personalen åt oss där också och sa på ännu mer obegriplig danska:

"Har ni betalat detta?"
Vi: Kan vi ta det på engelska?
Dom: You have to pay this!
Vi: yes we know, but where do we do that?
Dom: -mutter, mutter- well the guy you met earlier is new at work and didn´t know you had to pay for this. There´s no time now, so it´s allright. But next time you HAVE to PAY!

Fria från bagage gick vi med raska steg mot säkerhetskontrollen och där fastnade såklart mitt handbagage. Säkerhetskillen tog mig åt sidan och sa något på obegriplig danska innan jag bad att få ta det på engelska. Tillslut hittade han min insektsnyckelsats. (vilken AT har inte ett verktyg i väskan?!)

Han: What´s this?
Jag: It´s a tool...
Han: What are you doing with this tool on the plane?
Jag (smått förtvivlad och ganska stressad): I use it at work and forgot to put it out, but if you think it´s dangerous just throw it away!!
Han: No it´s okay.

Vi rusade bort till vår gate, hann på planet i god tid och kunde lyfta till Oslo. Väl framme i Norge skulle vi ta ett tåg till stan och då skulle man dra sitt betalkort genom en spärr. Jag drog mitt kort, dörrarna öppnades, men innan jag hade packat på mig alla väskor så hade dörrarna stängts igen... Jahapp. Lite irriterad ropade jag till mig personal som släppte igenom mig. Puh!

I stan blev vi mottagna av E som tog så väl hand om oss under helgen. Den innefattade middag på Friday´s, skidåkning i Varingskollen, bowling, en tur till Holmenkollen och ett parti Med Andra Ord. En trevlig helg som var ett skönt avbrott i den gråa vardagen som just nu är ganska stressig. Jag flyter med i två veckor till och sen har jag förhoppning om att bli en mer harmonisk människa.

Ha en fin helg, det ska jag ha!

Jag såg till min stora glädje att Lasse har ändrat sina turnédatum, vilket innebär att jag kan se honom i Landskrona tillsammans med J!

Jag behöver en hel-besiktning och bör boka följande tider:

- kolla synen hos optiker
- kolla tänderna hos tandläkare
- kolla knä hos sjukgymnast
- kolla lite allt möjligt på vårdcentralen

Frågan är bara när jag ska hinna allt det här?!

Den andra delen av mitt inre blottande handlar om en av våra hundar
När jag var 10 år bestämde mamma och pappa att skaffa en hund. Det blev en svart amerikansk cocker spaniel som fick namnet Murklan. Hon var svart och hette på pappret Old Fashion Lady Jane. Murkan var en hund med mycket personlighet och vilja. Hon fnös alltid när hon satt i bilen och man sprutade spolarvätska på rutan. Hon älskade att titta på TV, helst ville hon ligga mellan benen på den som låg i soffan. Hon satt ofta i en soffa vid fönstret och spanade ut på vad som hände. Varje morgon vid frukosten ville hon leka en stund. Det var först inte tänkt att hon skulle få sova i sängarna, men det ändrades ganska fort och hon blev en mysig sänghund. Murklan var fin på att känna av sinnesstämningar och tröstade mig ofta när jag var ledsen. Jag, mamma och Murklan var på utställning i Luleå en gång. Varken jag eller Murklan var några utställningsexemplar, men vi blev godkända iallafall. Efter det bestämde vi att betäcka henne och så blev det. I januari födde Murklan sex valpar och en av dem kommer i nästa inlägg. Murklan var en duktig mamma som vaktade sina valpar med livet. Hon fostrade dem till fina hundar. När valparna närmade sig åtta veckor började hon bli lite trött på dem, och för att hon skulle få en paus lät vi henne komma upp vid bordet för att sitta med oss när vi hade ätit klart. Detta blev en mycket tydlig rutin för Murklan som hädanefter skulle sitta med en stund efter varje frukost och middag. (lite pinsamt när vi hade middagsgäster...)

Tyvärr var Murklan en ganska sjukdomsdrabbad hund. Det började när hon var några år gammal med klåda i huden. Hon behandlades med olika mediciner och schampoon, men blev aldrig riktigt bra. När hon var åtta år drabbades hon av livmodersinflammation. Mamma ringde till mig en eftermiddag strax före påsk och frågade om jag kunde ta henne till veterinären. Det gjorde jag och där konstaterades att hon skulle behöva opereras akut. Det kostade skjortan, men vad gör man inte för sin bästa vän? Dagen därpå fick vi hämta hem henne och hon var en helt annan hund. Pigg och glad med liv i blicken. Alla pengar i världen skulle vara värt den synen! Murklan repade sig från operationen och blev snart sitt gamla jag.

Klådan var inte det enda som var problemet för henne, hon hade också problem med ögonen. Våren 2005 led hon av högt tryck i ögonen vilket inte gav med sig med medicin. Två veckor under sommaren spenderade jag, Murklan och Ronja tillsammans på Orust. Bara vi. Murklan hade åldrats fort under våren och sommaren och var inte den glada hund hon en gång var. Hon var nio år. Vi bestämde att om trycket inte hade gått ner skulle Murklan få somna in på nästa veterinärbesök. Vi misstänkte att det inte hade minskat, så vi ställde in oss på att skiljas från vår fantastiska hund. Dagen innan besöket blandade jag och mamma ihop en riktig kalasmiddag till hundarna med massor av smaskigheter för en hund. Dagen efter sa jag hej då till hon som så ofta hade värmt min säng och visat sin omtanke. Hon hoppade glatt in i bilen tillsammans med mamma och pappa, glad att få följa med. Jag och Ronja stannade och såg dem åka iväg. Två timmar senare fick Murklan somna in i pappas knä och åka tillbaka till oss. Väl hemma tog vi ett sista avsked och begravde henne tillsammans med en fäll, tre rosor och en kaprifol. Hon vilar ut mot vattnet, bland vitsippor och ormbunkar. Där hoppas jag att hon sover gott och inte har ont mer.

Det är tråkigt att avliva ett djur som man står nära och som har fyllt ens liv med så mycket under lång tid. Jag bevarar mina ljusa minnen av Murklan och visst blir jag ledsen och saknar henne ibland, men ofta är jag tacksam att hon berikade mitt liv med så mycket fint.

Jag tänkte starta en liten serie här på bloggen, vad tycker ni om det? Jag ska blotta delar av mitt liv, som har betytt mycket och som nu inte finns mer. Jag ska berätta om mina/familjens djur under årens lopp! Spännande va?

Först ut kommer mina kaniner.
Jag fick min första kanin när jag var nio år. Hon var brun med svarta öron och tassar, en väldigt söt och snäll liten kanin. Tyvärr har jag inga bilder på henne, men ni får tro mig när jag säger att hon var söt. En fredageftermiddag i april när hon var ett år blev hon hastigt sjuk. Hon ville inte äta och inte röra på sig. Som den blödiga och känsliga 10-åring jag var så fick jag en av mina fantastiska bröder att köra oss till veterinären. Tyvärr kunde han inte göra så mycket, utan bara ge något smärtstillande. Vi åkte hem och försökte göra det så bra som möjligt för min lilla vän. Sent på kvällen (under de 10 minuter jag borstade tänderna) somnade min kanin in och flyttade till en bättre värld. Eftersom det fortfarande var tjäle i backen så kunde vi inte begrava henne direkt, så hon fick ligga i vår frys i garaget (som inte användes till annat just då) tills det blev vår och mjukt i backen. När tiden var inne begravde vi henne bakom huset ut mot skogen, i en skokartong tillsammans med hennes favoritfilt. Jag hoppas att hon har det bra där.

När hösten kom fick jag en ny kanin, en svart hona som fick namnet Stumpan. Hon fick bo en vinter inomhus i köket, sen skaffade vi en isolerad bur till henne och hon fick flytta ut till bagarstugebron. Där hade hon det bra. Stumpan växte och blev en ganska stor kanin, men hon var också söt och snäll. Hon höll sig frisk i flera år och vi hade många fina stunder tillsammans. Bland annat hade jag och de andra tjejerna på min gata en kanin-klubb som anordnade kanin-träffar och hade olika hopptävlingar. Åren gick, men tillslut tog jag och mamma beslutet att låta Stumpan somna in efter diverse sjukdomar. Hon vilar på djurkyrkogården hos veterinären.

I samma inlägg kommer familjens sköldpadda.
Många vet nog inte om detta, men under hela mitt liv, fram tills för några år sedan, har min familj haft en grekisk landsköldpadda i ägo. Han hette August och anskaffades av min mammas föräldrar när hon var ett litet barn. August och hans flickvän Lotta bodde på den tiden på Orust i ett växthus och höll sig vaken året runt. Efter några år rymde Lotta och kom aldrig tillbaka. När mamma och pappa flyttade upp till Norrbotten fick de med sig August, men i den riktiga vinterkylan kunde inte August hålla sig vaken. Han bäddades ner i en kartong med lite hö och placerades uppe på vår vind där det är lagom kallt för att han skulle gå i dvala mellan september-april. Under sommarhalvåret var han vaken och innan värmen kom så fick han bo i vår hall och kök. Under sommarmånaderna fick han bo utomhus. Så har han levt sitt liv så länge jag kan minnas. August levde på grönsaker och frukt och förälskade sig i skor. Man kan säga att han trodde att skor var sköldpadde-tjejer. Det bästa han visste var vattenmelon och jordgubbar, varav han fick smeknamnet "Bubbisen". För att han inte skulle rymma spände vi ett snöre från skalet till ett strykjärn som han inte orkade dra iväg. Om nätterna grävde han ner sig under högt gräs och varje år hittade han tillbaka till sina sovplatser. Ganska otroligt. August har druckit vatten en gång i sitt liv och det var en vårdag när han ganska nyss hade vaknat. Med bestämda steg klev han fram till hundarnas vattenskål och drack djupa klunkar. Vi stod alla häpna och mållösa och beskådade detta. Någon mer dryckespaus tog han aldrig. En annan sak han gillade var att bli kliad under hakan, så sträckte han ut huvudet så långt han kunde.

Våren 2006 vaknade August som vanligt, men han kom aldrig igång för att börja äta. Tiden gick och han blev bara tröttare och tröttare och verkade dessutom ha fått något konstigt i ögat. När mamma och pappa åkte ner till Orust i slutet av sommaren tog de med sig August. Där pratade de med en veterinär om hur avlivning av en sköldpadda gick till. Det var tydligen inte så vanligt att avliva sköldpaddor... Han fick först värmas upp och därefter få en injektion av sömnmedel för att det säkert skulle cirkulera runt i kroppen. När medlet säkert hade verkat så kyldes han ner för att definitivt somna in. Efter några dagar fick mamma och pappa ta hem honom till vårt hus och begrava honom bredvid Murklan (som kommer i nästa inlägg). August sover nu i kartong tillsammans med en träsko och en liter jordgubbar. Han ligger på en vacker plats ut mot vattnet, där ormbunkar och vitsippor blommar för fullt om några veckor. Ingen vet riktigt hur gammal August blev, men minst 50 år iallafall. Av hans ålder kan vi nog alla dra slutsatsen att han levde ett ganska gott liv.


Detta var en del av mig, fortsättning följer inom några dagar. Eftersom jag inte har några digitala bilder på kaninerna eller sköldpaddan så bjuder jag på kvällens bakverk.







Bjuder även på en bild av hur jag och T firade alla hjärtans dag. Det går att åka snowboard i Skåne också!

Och huvudet.
Och magen.

Nu återstår bara ett bekräftande mail och efter fyra veckor är det över. Då kan jag istället lägga tid på att göra ett bra arbete, sova gott, träna mer och se framemot den kommande cykelsäsongen. Man måste lyssna på sin kropp och det är inte värt att må dåligt över några timmars betalning i veckan. Jag klarar mig ändå. Huvudsaken är att jag mår bra och orkar fokusera på livet. För det är faktiskt så att jag arbetar för att leva och inte tvärtom. Man måste vara lite egoistisk för att överleva i världen.

Jag har verkligen inget intressant att berätta.
Jag har träningsvärk i mina armar.
Jag skulle vilja baka dumlekakor, men eftersom jag varken har formar, dumle eller noblesse blir det svårt.
Jag hittade ett recept på chokladkaka, utan ägg (eftersom jag inte har några hemma), men kan det verkligen vara nåt?

Helgen har gått i mys- och mat tecken. Helgen inleddes med en pizza och lite OS, som jag somnade till. På lördagen gick vi en sväng på stan, handlade lite födelsedagspresenter och så. Sen slappade vi framför TV:n och såg upplösningen av Prison Break. Efter några timmar i soffan gick vi till gymmet och tränade lite för att sedan gå hem och laga en god middag. Idag åt vi frukost på café och gick en sväng längs kajen i stan, men det blåste småspik rätt igenom kläderna så vi gick hem ganska fort och kokade en kopp te. Eftermiddagen bjuder inte på nåt särskilt, kanske lite träning och matlagning.

Jag har ju lovat några bilder från vårt hem, så här kommer dom!

Fredagar som denna gillar jag.
Det har varit en tung vecka på många sätt och vis, men helgen ser ut att bli bra. Jag har bestämt mig, jag och F har en plan och i tanken är jag nog redan vid slutet.

Norge-resan blev flyttat på några veckor, just nu kändes det lika skönt, för jag är helt slut. Jag ska inleda helgen med en power-nap och sen göra fint i lägenheten innan T kommer hem.

Det är inte bra, men det är bättre.

I vadå?
I att vara katastrofalt dåliga.

Jag tyckte att det var illa när jag för några veckor sen var två timmar sen hem.
Men klockan är nu efter 21 och T har fortfarande inte kommit hem. När jag pratade med honom vid halv sju skulle han åka från Malmö. Enligt banverket är han nu fast i Kävlinge. Kör hem honom nu för tusan!

Jag är trött och funderar på hur jag ska göra i helgen.

17 juli ska jag nämligen på bröllop. Vad tror du om att dansa och le några veckor senare?

Idag tackar jag mina fantastiska sjukgymnastkollegor för att de lyssnar och bollar tankar och för in mig på rätt spår.

Januari har passerat och vi har som sagt blivit Landskroniter. Livet flyter på, jag tycker mest att jag äter och sover och åker tåg. En vanlig dag ser ut som följer:

- klockan ringer 05.00 (jag är så trött att jag vill gråta!)
- vi snoozar till 05.15
- kliver in i duschen och dränker toaletten
- äter frukost 05.30
- fixar fejan och gör mig redo för att åka
- T åker till stationen 06.10
- jag åker ca 20 minuter senare
- tåget till Ängelholm avgår 06.38
- framme 07.13
- jobb 07.30 - 16.00
- åker tåget hem antingen 16.32 eller 16.45
- hemma i lägenheten kring 17.30
- laga mat, äta, diska undan
- sen vet jag inte var tiden tar vägen, men plötsligt är klockan 22 och det är dags att göra sig redo för sängen (jag är så trött att jag somnar innan jag ens har lagt täcket tillrätta, alternativt ligger jag och pratar med mitt livs kärlek tills klockan är alldeles för mycket!)

Förra helgen gästades vi av finbesök från Sundsvall och denna helg har vi Skellefteå-besök. Som sagt, livet rullar på i en ganska snabb takt. Vi har kommit ganska fint iordning i vår lilla lägenhet, men ännu är det några små detaljer jag vill ha på plats innan bilder kommer. Till exempel gardiner som inte är en halvmeter för korta...

Och ni ska veta mina söta AT-flickor, biomedicinhumlor och bästa Piteå-vän, JAG SAKNAR ER!

I vadå?
I att lyckas behålla en cykelsadelmuff kortast tid.
En månad och en dag rättare sagt.
Så nu får jag frysa rumpan av mig på väg till stationen eftersom Skåne-landet verkar bjuda på fortsatt vinterväder med minusgrader.

Jag hade flyt imorse; jag missade tåget i Landskrona med en minut. Sen missade jag bussen i Ängelholm. Resultat: 15 minuter sen till jobbet.

Min underbara sjukgymnast-kollega: Du, Britta, Lars Winnerbäck, turné, Landskrona, i sommar! Ska vi gå?
Jag: Ja, Ja, Ja!


Jag vet, det är inte riktigt friskt!