Bara lilla jag

Kaka och jag på FjordRiks 2003

Kaka var tre år gammal när hon kom till oss. Mamma, K och L gjorde grovjobbet med inridning och Kaka visade sig vara väldigt livlig och tjurig. Våren -95 föddes Akka, en av de absolut sötaste hästarna som vandrat på jordklotet. Jag tänker inte orda så mycket om Akka, även om jag tyckte hemskt mycket om henne, men Kaka kom jag närmare. Vi sålde Akka som ett-åring, men pga allergi tog vi tillbaka henne efter några år och sålde henne sedan vidare till Kakas uppfödare på Gotland. När Akka såldes fortsatte vi inridningen och träningen med Kaka. Hon var besvärlig och bockade mycket och kastade av mamma och K. Vi började fundera på om något var fel, så en veterinär gick igenom henne. Böjprov visade hälta på alla fyra benen. Hon fick vila, blev "frisk", men fortsatte att kasta av folk till höger och vänster. Då hittade vi en tandläkare som tittade henne i munnen och det visade sig att hon hade en vargtand som skavde i munnen. Tanden slogs ut och övriga tänder raspades och Kaka blev som förbytt. Hon blev en änglahäst. (även om hon fortsatte att bocka lite nu och då, men inte pga smärta...)

Det var vid den här tiden som jag kom in  mer och mer i bilden och fick rida mer. Jag red lektioner för L och det måste ha sett fruktansvärt ut. Men roligt hade vi. Vi tränade flitigt en gång i veckan. Först tänkte mamma att Kaka aldrig kommer kunna trava i form, men det gick. Sen tänkte hon att vi aldrig skulle kunna galoppera i kontrollerade former, men det gick det också. Efter flera års regelbunden träning ställde vi upp i vår första dressyrtävling. Jag var tolv år och Kaka var sju. Vi red LC:2 och kom näst sist. Vi kom sist på många tävlingar. Ibland befogat och ibland obefogat. Jag blev ledsen när det gick dåligt, men fortsatte ändå. I mina ögon spelade poängen ingen roll i slutändan, för hon var ändå den finaste hästen i hela världen och jag älskade henne över allt annat.

Tiden gick och vi klättrade några steg på resultatlistan. Sommaren 2001 ställde vi upp i FjordRiks för första gången. Vi placerade oss i mitten. Vi ställde även upp 2002 och 2003. Det sista åren red vi en klass bruksridning och kom tvåa. Senare på hösten vann vi distriksmästerskapen i bruksridning. Det var vår grej. Vi hade koll på varandra och Kaka gjorde allt jag bad henne om. Det har hon alltid gjort. Även om det inte alltid har varit rätt eller vackert så har hon gjort det jag har bett henne om. Hon har burit mig på sin rygg i oändligt många timmar och mil, för att jag har bett henne om det.

2005 flyttade jag till Umeå och mamma blev ensam med Kaka. Jag kom hem så ofta jag kunde, men studentlivet har mycket roligt att erbjuda och tiden räckte inte till. Våren 2007 bestämde mamma sig för att sälja Kaka. Det gjorde så ont i mitt hjärta och jag grät säkert varje kväll hela våren över detta, men jag visste att det var det enda rätta. I slutet av  mars blev det klart vem som skulle köpa henne, det var en familj på Flatön som vi hade haft kontakt med tidigare och som kände en tjej som hade ridit henne lite under somrarna på Orust. Jag kan inte beskriva känslorna som stormade inom mig den sista helgen jag spenderade med Kaka, så jag låter gamla ord få tala.

"Hon höjde huvudet och spetsade öronen när jag ropade hennes namn och gick emot henne i hagen. Först stod hon bara och tittade på mig och sen gick hon fram till grinden. Det var jobbigt att vara i stallet, att se henne, att se hennes sätt att titta på mig, att rida, att känna henne ge efter på tygeln... Det var till och med jobbigt att sopa stallgången. Igår släppte jag ut hästarna vid sju och for inte hem från stallet förrän tolv. Och ändå var det inte tillräckligt med tid. Lea kom förbi en sväng och matade Kaka med flera kilo morötter och äpplen. Sen for vi ut för sista (?) gången. Vi f l ö g. Som vi alltid har gjort. När hon stod och åt sin betfor la jag armarna om hennes hals och begravde ansiktet i hennes mjuka vårpäls. Kvävde gråten och tårarna. Släppte ut henne i hagen där hennes lunch låg. Höll tillbaka tårarna och vi sa hej då. Inget märkvärdigt, jag har ändå aldrig varit bra på avsked. Det finns inga ord som kan förklara det som är mellan mig och den hästen. Jag kunde bara säga tack, och att jag älskar henne, med allt var det innebär...

Slutar det någon gång att göra ont, och slutar tårarna någon gång att rinna?"

När tre år har passerat vet jag att det gör mindre ont och tårarna slutar rinna. Men vissa dagar saknar jag henne så det gör ont. Kaka var den som fanns när ingen annan fanns där. Hon var ett bollplank, en tillflyktsort och en vän. Jag är så otroligt tacksam för allt hon har gett mig och jag hoppas att hennes nya familj får uppleva samma tillgivenhet och värme. När jag tänker tillbaka på våra år tillsammans blir jag varm i hjärtat och det blir jag även när jag ser att hennes nya familj älskar henne.

Detta inlägg måste avslutas positivt och med glädje, för det är trots allt det som avspeglar mina och Kakas år tillsammans. GLÄDJE. Våren 2009 berikades världen med en ny fölis från Kaka, obeskrivligt söt och sällskapssjuk. Jag låter bilderna tala.