Bara lilla jag

Det går mycket upp och ner och det känns som att det går mest ner för mig, vissa dagar tvivlar jag på att det någonsin kommer bli bra här. Det känns som att jag bara har ett glädjeämne för tillfället och nu när han verkar vara inne i en period då han bara gråter vissa dagar blir tillvaron extra tung.

Det är trist att alltid läsa om hur less jag är och hur mycket jag saknar det som tidigare har varit, därför säger jag tack och hej bloggen.

Ja, det är väl så det heter. Efter att ha varit down några veckor är det just nu mer up. I veckan har temperaturen varit mer human, så vi har kunnat promenera varje dag. Tre av dagarna fick vi dessutom sällskap vilket var väldigt trevligt! Igår bjöd stan på ett strålande vinterväder, det kliade ordentligt i ridmusklerna kan jag ju säga! Istället fick jag nöja mig med att promenera 1,5 h runt broarna.

Idag har jag och Tommy bakat semlor inför tisdagens träff hemma hos oss. Eventuellt ska vi se på hockey i ikväll, hurra... Jag får lägga ögonen på skatten istället, för hur mycket jag än tittar på honom så kan jag inte titta mig mätt.

I onsdags åkte vi upp till Piteå för att mysa några dagar, det var skönt med lite sällskap då rysskylan förlamar oss och förhindrar våra dagliga promenader. Det är förvisso vackert med det kalla vinterlandskapet men när man vaknar och termometern visar -29 grader kan man hålla sig för skratt. Enligt SMHI:s prognos ska helgen bjuda på -30 grader vilket gör att jag verkligen måste påminna mig själv om varför vi bor här. Det enda jag kan komma på nu som känns positivt är det faktum att jag kan åka till Piteå några dagar, men i övrigt känns det just nu lite tungt att hitta anledningar. Vi har alla våra down-perioder, livet går upp och ner, så är det bara. Jag har ju iallafall en varm lägenhet att sitta inne i.

Vad vår helg bjuder på vet jag inte riktigt än, eventuellt åker vi ner till Umeå imorgon om bilen håller (att byta motor är ingen garanti för att övriga delar ska rasa samman) annars blir det till att mysa inomhus.

Dagens motion har bestått av 7 km promenad tillsammans med mina svägerskor och nu ikväll tog jag mig an 3 km skate i skidspåret. Helt klart förtjänt av lite glass när Tommy kommer hem från sin runda!

 

I helgen tittade jag som hastigast på hästannonser men ingen föll mig i smaken. Jag saknar Final-stallet!

Jag är sämst på det här med att blogga men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Badrummet är nästan klart så vi har kunnat flytta tillbaka till oss igen vilket var fantastiskt skönt. Mitt hjärta slår kullerbyttor varje gång jag lägger ögonen på vårt mirakel (det blir många kullerbyttor varje dag!) och lyckan som bubblar i kroppen när jag tittar ner i sängen och möts av ett enda stort leende går inte att beskriva.

Jag saknar Skåne-livet. Jag saknar stalldagarna och umgänget med Anna och Josefin. Jag saknar att lägga kinden mot Pajas mule. Jag saknar rehabenheten, min rumskollega och kafferasterna. Jag saknar halloumi-luncherna med Julia. Jag saknar att kunna åka till Malmö och äta en god middag med Anna. Jag saknar att kunna ta en kvällspromenad och lösa världsproblem över en kopp te med Micis. När vi sålde Kaka tänkte jag att jag aldrig mer skulle ta en häst till mitt hjärta. men efter några år så träffade jag ju Pajas och jag var då redo att ta honom till mitt hjärta och jag visste att han inte ersatte Kaka. När jag hoppade av biomedicin och började på arbetsterapin så sökte jag febrilt efter nya Micis och Sandra-vänner. Elin sa då till mig att jag inte kunde hitta det, för det finns ju bara en Micis och Sandra. Jag var tvungen att hitta nya vägar och nya vänner. Detta har jag tagit till mig och just därför kan jag sitta här i min soffa och sakna allt det jag nyss rabblade upp. Jag vet att Skellefteå inte kan ge mig en ny Pajas men tids nog kanske jag kan hitta en annan häst att sköta och tycka om. Skellefteå kan inte ge mig ett Finalstall, en Anna eller Josefin men kanske kan jag hitta ett annat stall med andra människor att dela mitt intresse med. Skellefteå kan inte ge mig ersättare för rehabenheten, Julia eller Anna men kanske kan jag hitta nya vägar för att minska saknaden. Skellefteå kan definitivt inte ge mig en ny Micis att surra bort en timme eller två eller fem med (för det finns bara en Micis!!) men jag kan hitta någon annan att dricka en kopp te med och det kan kännas okej.

Livet är inte alltid lätt men dalarna tar jag mig igenom för att topparna är så höga!

Livet i Skellefteå har inte alltid varit roligt. Hösten har präglats av knölar i bröstet, en lägenhet som jag tvivlar på nånsin kommer bli färdig och som nu har byggfläktar som blåser i badrummet, ensamhet, framtidsångest...

På ett ögonblick har allt förändrats och alla värdsliga saker tappar sin betydelse, för mitt och vårt liv har tagit sig till helt nya höjder.

Jag vet inte vad jag ska säga, det är mycket som händer.
Vattenskadan vet vi inte så mycket mer om nu än vad vi visste sist, troligtvis river de ut badrummet i nästa vecka.
Bilen startade inte pga att kamkedjan hade slagit sönder vitala delar i motorn, så vi fick byta ut hela kalaset.

Snön lyser med sin frånvaro vilket jag tycker är ganska ironiskt. Just nu saknar jag Skåne-landet och allt där till enormt mycket.

Jag tar tillbaka allt i föregående inlägg.
Vi har en vattenskada i badrummet som måste åtgärdas.
Det känns högst olämpligt med en vattenskada och att ha badrummet som byggarbetsplats på obestämd tid framöver.

Till råga på allt måste jag hämta Tommy i Boliden så vi kan bogsera hem bilskrället, eftersom den inte behagade att starta.

Som sagt, det är inte en bra dag idag.

Flytten mellan Eslöv och Skellefteå har utan tvekan varit den jävligaste jag varit med om. Avståndet spelar en mycket mycket liten roll i det hela. Vi började packa i god tid och insåg snabbt att våra saker skulle väga mer än vad släpet fick lastas. Detta gjorde att Tommy en kväll roade sig med att packa om alla våra kartonger för att maximera vikten i några som vi kunde packa in i bilen och på så vis frigöra vikt från släpet. Detta i sin tur innebar att vi inte kunde hitta någonting när vi skulle packa upp, eftersom det som kartongen var märkt med inte stämde. Till exempel hittade vi skruvarna till TV-bänken i kartongen märkt med "Köksgrejer 2".

Inte nog med de 25 kartongerna vi körde upp från Eslöv så hade vi ytterligare 20 i Kåsböle som varit magasinerade de senaste 2 åren. Jag kunde för mitt liv inte begripa vad som fanns i alla dessa kartonger då jag inte upplevde att jag saknade något, men när jag väl började packa upp så infann sig nostalgin när jag hittade både det ena och det andra. Nu återstår bara en kartong att packa upp och den är fylld med fina glas som vi fick när vi förlovade oss och vi har inte hittat nån plats för dem ännu.

Vad som också har tagit energi i flytten är ju såklart renoveringen av lägenheten, så här när nästan allt är klart så är det svårt att inse hur mycket jobb vi faktiskt har gjort. Vi har exempelvis målat 16 varv tak, lagt vardagsrumsgolv och sen slitit upp det och lagt om det igen och målat väggar, dörrar, kantlister, dörrkarmar.... Nu återstår bara smågrejer som golvlister i två rum, tröskellister, lite fix med en dörr och annat smått och gott som jag ibland undrar om det någonsin kommer bli gjort.

Hur går livet i schtaaaan då? Jo, men ändå. Jag ska inte klaga. Vissa dagar saknar jag Skåne med allt vad det innebär. Mest saknar jag Pajas och Final-gänget. Västerbotten har dock sina klara fördelar, till exempel förra helgens äventyr då jag åkte ner till Umeå och bodde hos min storebror och gick på Lars Winnerbäck tillsammans med honom. Och att vi på lördagkväll kunde äta middag hos min andra storebror och hans familj. Jag gillar spontaniteten i att mina syskon kan ringa på lördageftermiddag och fråga om de kan komma upp på en fika under söndagen. Eller att jag kan bjuda min pappa på middag en måndagkväll när han har jobbat i stan och att jag kan bjuda min mamma på kaffe och en muffin när hon passerar. Det gillar jag. Så summa summarum så är livet ganska gott just nu, flyttkaoset börjar skingra sig, lägenheten är helt klart bebolig och vardagen är helt okej.

September går mot sitt slut, löven i Skellefteå har blivit gula och kvällsmörkret är ett faktum. Västerbottensluften är annorlunda jämfört med Skåneluften. Här har den varit sådär klar och frisk i några veckor, medan det nästan fortfarande är sommar i Skåne. Livet kommer bli annorlunda i Skellefteå, livet är redan nu annorlunda. Jag tror att det är dags att vända blad i livet och jag tror bestämt att det är höst.

Efter 811 dagar i Skåne har jag och Tommy landat i Skellefteå. 160 mil bakom ratten i en fullpackad bil och i ett fullpackat släp. Skåne har gett mig massa fina minnen och jag har träffat massa fina människor. Och Pajas såklart, min tid i söder hade inte varit densamma utan honom, som han har förgyllt min tillvaro! Precis som när jag lämnade Umeå vill jag även nu rikta strålkastarna till de personer som förtjänar ett tack:

Skåne/Helsingborg/Landskrona/Eslöv - tack för härliga sommardagar, klara höstdagar, ljusa vårkvällar och fullkomligt förskräckliga vinterdagar!

Julia - tack för en härlig sommar på Adolfsberg, galna torsdagar på Solängen och alla mysiga fikatimmar!

Anna och Josefin - tack för att jag fick bli en del av Final Fjordstall, så roligt jag har haft med er!

Avdelningslaget - tack för att jag fick bli en del av laget och för de träningstimmar vi fick tillsammans.

Rehabenheten Eslövs kommun - tack för allt ni har lärt mig och för alla trevliga kafferaster.

Anna W - tack för trevliga födelsedagsfester, för alla roliga saker vi har hittat på och för att du finns!

Pajas - tack för allt, ord är överflödiga.

Tommy,  min kärlek - tack för att du står vid min sida i vått och torrt, jag älskar dig!

Nu återstår 14 dagar kvar att arbeta. Om tre veckor har vi påbörjat hemfärden mot Skellefteå. Tiden springer iväg för mig. Jag har så mycket jag vill förmedla men när jag väl sätter mig ner och ska skriva så får jag inte fram ett ord. Kanske är det ett tecken på att jag ska behålla det för mig själv, mitt fina Skåne-land.