Dagens träningsrunda
Vädret var på min sida idag, mulet, 7 grader och torrt på vägarna. Min älskade, älskade sambo var snäll och monterade cykeldatorn till mig, så när han och J åkte norrut för att spela discgolf slängde jag på mig cykelbyxorna och rullade iväg. Jag hade spanat in en runda på Funbeat, Landskronabygden runt, ca 40 km. Rullade ut från stan och kom till slut ut på landsvägarna. Efter 10 km stannade jag vid en korsning och funderade på vilket håll jag skulle åt och då mötte jag två andra cyklister. De hejade glatt och undrade om jag ville hänga på dem. Det visade sig att de inte skulle samma runda som mig, men det gjorde ingenting tänkte jag. Vi höll ett lagom tempo på 25-30 km/h. Bitvis var det ganska kraftig sid- och motvind men det var ingenting vi sörjde. Efter 40 km stannade vi på en pizzeria och köpte en dricka att ladda batterierna med. När vi rullade därifrån kom en liten skur men den upphörde ganska fort. 2 timmar och 30 minuter efter att jag lämnade lägenheten bar jag in cykeln i källarförrådet. Cykeldatorns tripmätare visade 53,5 km. Inte dåligt måste jag säga! Pulsklockan visade en snittpuls på 153 slag/minut och jag är imponerad av förbränningen man gör i cykling. Mina två nya cykelkompisar bor också i Landskrona, så det lär bli fler turer tillsammans. Nu har jag bänkat mig i soffan efter en varm dusch och känner mig ganska mör i benen. Men ack vilken känsla det är att rulla fram mil efter mil och bara låta tankarna vila i huvudet. Lösa problem och njuta av livet.
Får se om jag hinner ta mig ut på någon runda någon kväll i veckan, nu borde det ju vara ljust ganska länge. På fredag åker vi till Orust och firar påsk med mor, far, bror och syster med respektive familjer. Full rulle, men det ska bli roligt. Positiv energi. Nu när jag vet att mina onsdagar och fredagar inte består av ångest känns det inte alls lika jobbigt att det är söndag och en ny arbetsvecka börjar. Det är väldigt skönt.
Får se om jag hinner ta mig ut på någon runda någon kväll i veckan, nu borde det ju vara ljust ganska länge. På fredag åker vi till Orust och firar påsk med mor, far, bror och syster med respektive familjer. Full rulle, men det ska bli roligt. Positiv energi. Nu när jag vet att mina onsdagar och fredagar inte består av ångest känns det inte alls lika jobbigt att det är söndag och en ny arbetsvecka börjar. Det är väldigt skönt.
A part of me #5
Så kommer den sista, men absolut inte minsta, delen av mig. Den handlar om hon som har betytt allra mest för mig och den som jag bär djupt inne i mitt hjärta.
KAKA
Kaka var familjens häst. Fast om man ska se på det riktigt så var det mammas och K:s häst. Dock började min syster komma upp i åren när Kaka inköptes och hade inte så mycket tid för hästeriet. Jag var åtta år första gången jag såg Kaka. När mamma berättade att hon hade köpt en häst som hette Kaka blev jag sur och tyckte att en häst inte kan heta Kaka. Därför fick hon ganska snabbt smeknamnet Cockie, även om hon kom att kallas mest Kaka. Hon kom från Gotland, med fölis i magen, och klev ur transporten på stallplanen. Hon fick sträcka på benen i hagen och började med att hosta. Hon smittade ner hela stallet.
Kaka och jag på FjordRiks 2003
Kaka var tre år gammal när hon kom till oss. Mamma, K och L gjorde grovjobbet med inridning och Kaka visade sig vara väldigt livlig och tjurig. Våren -95 föddes Akka, en av de absolut sötaste hästarna som vandrat på jordklotet. Jag tänker inte orda så mycket om Akka, även om jag tyckte hemskt mycket om henne, men Kaka kom jag närmare. Vi sålde Akka som ett-åring, men pga allergi tog vi tillbaka henne efter några år och sålde henne sedan vidare till Kakas uppfödare på Gotland. När Akka såldes fortsatte vi inridningen och träningen med Kaka. Hon var besvärlig och bockade mycket och kastade av mamma och K. Vi började fundera på om något var fel, så en veterinär gick igenom henne. Böjprov visade hälta på alla fyra benen. Hon fick vila, blev "frisk", men fortsatte att kasta av folk till höger och vänster. Då hittade vi en tandläkare som tittade henne i munnen och det visade sig att hon hade en vargtand som skavde i munnen. Tanden slogs ut och övriga tänder raspades och Kaka blev som förbytt. Hon blev en änglahäst. (även om hon fortsatte att bocka lite nu och då, men inte pga smärta...)
Det var vid den här tiden som jag kom in mer och mer i bilden och fick rida mer. Jag red lektioner för L och det måste ha sett fruktansvärt ut. Men roligt hade vi. Vi tränade flitigt en gång i veckan. Först tänkte mamma att Kaka aldrig kommer kunna trava i form, men det gick. Sen tänkte hon att vi aldrig skulle kunna galoppera i kontrollerade former, men det gick det också. Efter flera års regelbunden träning ställde vi upp i vår första dressyrtävling. Jag var tolv år och Kaka var sju. Vi red LC:2 och kom näst sist. Vi kom sist på många tävlingar. Ibland befogat och ibland obefogat. Jag blev ledsen när det gick dåligt, men fortsatte ändå. I mina ögon spelade poängen ingen roll i slutändan, för hon var ändå den finaste hästen i hela världen och jag älskade henne över allt annat.
Tiden gick och vi klättrade några steg på resultatlistan. Sommaren 2001 ställde vi upp i FjordRiks för första gången. Vi placerade oss i mitten. Vi ställde även upp 2002 och 2003. Det sista åren red vi en klass bruksridning och kom tvåa. Senare på hösten vann vi distriksmästerskapen i bruksridning. Det var vår grej. Vi hade koll på varandra och Kaka gjorde allt jag bad henne om. Det har hon alltid gjort. Även om det inte alltid har varit rätt eller vackert så har hon gjort det jag har bett henne om. Hon har burit mig på sin rygg i oändligt många timmar och mil, för att jag har bett henne om det.
2005 flyttade jag till Umeå och mamma blev ensam med Kaka. Jag kom hem så ofta jag kunde, men studentlivet har mycket roligt att erbjuda och tiden räckte inte till. Våren 2007 bestämde mamma sig för att sälja Kaka. Det gjorde så ont i mitt hjärta och jag grät säkert varje kväll hela våren över detta, men jag visste att det var det enda rätta. I slutet av mars blev det klart vem som skulle köpa henne, det var en familj på Flatön som vi hade haft kontakt med tidigare och som kände en tjej som hade ridit henne lite under somrarna på Orust. Jag kan inte beskriva känslorna som stormade inom mig den sista helgen jag spenderade med Kaka, så jag låter gamla ord få tala.
"Hon höjde huvudet och spetsade öronen när jag ropade hennes namn och gick emot henne i hagen. Först stod hon bara och tittade på mig och sen gick hon fram till grinden. Det var jobbigt att vara i stallet, att se henne, att se hennes sätt att titta på mig, att rida, att känna henne ge efter på tygeln... Det var till och med jobbigt att sopa stallgången. Igår släppte jag ut hästarna vid sju och for inte hem från stallet förrän tolv. Och ändå var det inte tillräckligt med tid. Lea kom förbi en sväng och matade Kaka med flera kilo morötter och äpplen. Sen for vi ut för sista (?) gången. Vi f l ö g. Som vi alltid har gjort. När hon stod och åt sin betfor la jag armarna om hennes hals och begravde ansiktet i hennes mjuka vårpäls. Kvävde gråten och tårarna. Släppte ut henne i hagen där hennes lunch låg. Höll tillbaka tårarna och vi sa hej då. Inget märkvärdigt, jag har ändå aldrig varit bra på avsked. Det finns inga ord som kan förklara det som är mellan mig och den hästen. Jag kunde bara säga tack, och att jag älskar henne, med allt var det innebär...
Så TACK Kaka...
...för alla fina minnen
...för att du alltid peppat mig till att jobba vidare
...för alla mil och timmar du har burit mig på din rygg
...för att du alltid har gjort det jag har bett dig om
...för alla tårar du har torkat
...för allt du har lärt mig
...för att du ALLTID har funnits där för mig
...för att du aldrig har dömt mig
...för att du är du (världens finaste lilla häst)
...för allt ljus du gav mig under mina mörka år
...för tretton underbara år som jag alltid kommer bära med mig
...för att du trodde på min styrka och fick mig att hitta den
Slutar det någon gång att göra ont, och slutar tårarna någon gång att rinna?"
När tre år har passerat vet jag att det gör mindre ont och tårarna slutar rinna. Men vissa dagar saknar jag henne så det gör ont. Kaka var den som fanns när ingen annan fanns där. Hon var ett bollplank, en tillflyktsort och en vän. Jag är så otroligt tacksam för allt hon har gett mig och jag hoppas att hennes nya familj får uppleva samma tillgivenhet och värme. När jag tänker tillbaka på våra år tillsammans blir jag varm i hjärtat och det blir jag även när jag ser att hennes nya familj älskar henne.
Detta inlägg måste avslutas positivt och med glädje, för det är trots allt det som avspeglar mina och Kakas år tillsammans. GLÄDJE. Våren 2009 berikades världen med en ny fölis från Kaka, obeskrivligt söt och sällskapssjuk. Jag låter bilderna tala.
När tre år har passerat vet jag att det gör mindre ont och tårarna slutar rinna. Men vissa dagar saknar jag henne så det gör ont. Kaka var den som fanns när ingen annan fanns där. Hon var ett bollplank, en tillflyktsort och en vän. Jag är så otroligt tacksam för allt hon har gett mig och jag hoppas att hennes nya familj får uppleva samma tillgivenhet och värme. När jag tänker tillbaka på våra år tillsammans blir jag varm i hjärtat och det blir jag även när jag ser att hennes nya familj älskar henne.
Detta inlägg måste avslutas positivt och med glädje, för det är trots allt det som avspeglar mina och Kakas år tillsammans. GLÄDJE. Våren 2009 berikades världen med en ny fölis från Kaka, obeskrivligt söt och sällskapssjuk. Jag låter bilderna tala.
Premiärturen
Idag tog jag en premiärtur på cykeln. Jag har haft en bra dag och nu är det jobbiga över. SKÖNT!
Med 12 grader i luften begav jag mig ut från stan. Jag cyklade till Glumslöv, och Glumslövs backar gick som ett svisch. Vilken känsla det var, jag kunde bara sväva fram. Det går inte att beskriva, det måste upplevas! Den första turen blev inte så lång, bara två mil, men snart kommer längre turer, när jag har monterat spd-pedalerna och cykeldatorn. Underbart!
Med 12 grader i luften begav jag mig ut från stan. Jag cyklade till Glumslöv, och Glumslövs backar gick som ett svisch. Vilken känsla det var, jag kunde bara sväva fram. Det går inte att beskriva, det måste upplevas! Den första turen blev inte så lång, bara två mil, men snart kommer längre turer, när jag har monterat spd-pedalerna och cykeldatorn. Underbart!
A part of me #4
Den fjärde delen av mig tillägnas min brors hund Wilma. Även om hon inte har varit en daglig del i mitt liv så har hon en stor plats i mitt hjärta och vi tycker mycket om varandra. Se bara på bilden här:
.
G köpte Wilma sommaren 2002 och första gången vi träffades var när jag nyss hade kommit hem från England. Wilma är en strävhårig (och motsträvig) tax. Hon har mycket personlighet (precis som alla andra djur) och har en stor kärlek i livet. Det är hennes Husse. Kärleken är ömsesidig. Wilma och jag har haft många diskussioner om livet, till exempel att man inte ska skälla för mycket, hoppa upp mot låren och borra in klorna i huden, inte tugga sönder skor etc etc etc... Vi har haft ganska vilda diskussioner och nu är vi kära vänner, som respekterar varandra. Jag tröstar ofta Wilma när hon är sur och ledsen på sin husse om han har gått ut på krogen utan henne. Då brukar hon få sova tillsammans med mig (om inte T är med förstås, för T och Wilma är inte lika bra vänner pga allergi...) I gengäld värmer hon min säng eller viftar på svansen när hon ser mig.
Platsen Wilma tycker bäst om är nog Björkvattnet. Där har hon spenderat åtskilliga dagar tillsammans med sin husse. När Ronja avlivades fick Wilma fylla upp tomrummet, även om en hund inte kan ersätta en annan. Det är mycket trevligare att komma hem till Piteå om Wilma är hemma och möter en i dörröppningen, jämfört när "bara" mamma och pappa gör det. Haha. Kärt barn har många namn och det stämmer verkligen på Wilma. Hon går även under namnet Taxen Max, Tasse Tass, Mååååxx, Klosse Klass....
Wilma lever och frodas tillsammans med sin husse i Umeå för tillfället. Vi har inte träffats sen jul, så jag börjar sakna henne lite grann och hoppas att vi ses snart. För trots att hon är en motsträvig tax så är hon fruktansvärt söt och fin!
.
G köpte Wilma sommaren 2002 och första gången vi träffades var när jag nyss hade kommit hem från England. Wilma är en strävhårig (och motsträvig) tax. Hon har mycket personlighet (precis som alla andra djur) och har en stor kärlek i livet. Det är hennes Husse. Kärleken är ömsesidig. Wilma och jag har haft många diskussioner om livet, till exempel att man inte ska skälla för mycket, hoppa upp mot låren och borra in klorna i huden, inte tugga sönder skor etc etc etc... Vi har haft ganska vilda diskussioner och nu är vi kära vänner, som respekterar varandra. Jag tröstar ofta Wilma när hon är sur och ledsen på sin husse om han har gått ut på krogen utan henne. Då brukar hon få sova tillsammans med mig (om inte T är med förstås, för T och Wilma är inte lika bra vänner pga allergi...) I gengäld värmer hon min säng eller viftar på svansen när hon ser mig.
Platsen Wilma tycker bäst om är nog Björkvattnet. Där har hon spenderat åtskilliga dagar tillsammans med sin husse. När Ronja avlivades fick Wilma fylla upp tomrummet, även om en hund inte kan ersätta en annan. Det är mycket trevligare att komma hem till Piteå om Wilma är hemma och möter en i dörröppningen, jämfört när "bara" mamma och pappa gör det. Haha. Kärt barn har många namn och det stämmer verkligen på Wilma. Hon går även under namnet Taxen Max, Tasse Tass, Mååååxx, Klosse Klass....
Wilma lever och frodas tillsammans med sin husse i Umeå för tillfället. Vi har inte träffats sen jul, så jag börjar sakna henne lite grann och hoppas att vi ses snart. För trots att hon är en motsträvig tax så är hon fruktansvärt söt och fin!
To-do-lista
Kolla synen - CHECK! (ok)
Vårdcentralen - CHECK! (tömdes på blod och blev klämd och känd på)
Resultat: Provsvaren kommer nästa vecka och huvudvärken berodde på spänningar i nacken. Hm.
Åtgärd: Stretcha nacken. Ja.
Imorgon är det fredag och det är en mycket speciell fredag. Det är nämligen den sista dagen. Känns otroligt skönt! Sen ska jag fokusera på att må bra. I helgen får T besök, så jag ska roa mig med Treken, vi ska premiärrulla några mil om vägen inte är för blöt, vilket jag hoppas att den inte är! På söndag ska jag och J ha dejt hemma hos mig och baka morotskaka och mysa.
Positiv energi:
PS. Det kommer fler delar av mig inom kort! DS.
Vårdcentralen - CHECK! (tömdes på blod och blev klämd och känd på)
Resultat: Provsvaren kommer nästa vecka och huvudvärken berodde på spänningar i nacken. Hm.
Åtgärd: Stretcha nacken. Ja.
Imorgon är det fredag och det är en mycket speciell fredag. Det är nämligen den sista dagen. Känns otroligt skönt! Sen ska jag fokusera på att må bra. I helgen får T besök, så jag ska roa mig med Treken, vi ska premiärrulla några mil om vägen inte är för blöt, vilket jag hoppas att den inte är! På söndag ska jag och J ha dejt hemma hos mig och baka morotskaka och mysa.
Positiv energi:
- mamma och pappa kommer hit på Kristi himmelsfärd
- min nya cykel är så fin! (jag vet, materialistiskt, men ändå!)
- solen värmer och Landskrona börjar visa sin bättre sida
- jag har fått en ny vän (och då menar jag inte min cykel)
- LW 10 juli
PS. Det kommer fler delar av mig inom kort! DS.
T R E K 1 . 1 --> min nya kompis!
Vårrus eller Blodomlopp?
Någon som är sugen på att promenera/jogga/springa 5 eller 10 km i Malmö en kväll i maj?
I´m in L O V E ! !
Idag kollade jag och Tommy på cyklar.
Jag säger bara en sak:
I´m in L O V E ! !
A part of me #3
Här kommer den tredje delen av mig, vår andra hund.
Murklan fick som sagt sex valpar. Alla valpar döptes till namn som började med MU. Den andra valpen som föddes var så liten och ynklig att vi nästan inte trodde hon skulle överleva. Hon fick därför namnet Lilla My, men eftersom det skulle vara MU så kallades hon för Lilla Mu. Detta kunde ju givetvis inte stå i hennes papper, så officiellt hette hon Mumlan. Lilla Mu fick alltid maten serverad först, så hon inte skulle bli undanknuffad av hennes syskon. Jag och mamma tänkte att hon aldrig skulle klara sig ute i den stora världen så vi bestämde att vi skulle behålla henne. Pappa protesterade, men vi lyckades övertala honom och han kom att älska den hunden otroligt mycket. När vi hade bestämt att vi skulle behålla Mu kom vi överrens om att Murklan och Mumlan blev för lika, så vi döpte om henne till Ronja.
Ronja växte upp och blev en hund full med energi, betydligt mer än vad hennes mamma hade. Hon älskade att åka skidor och jaga snöbollar. Under sommaren jagade hon kottar. Ronja var inte lika finkänslig och intelligent som sin mor, utan kunde hoppa upp rakt på magen när man låg i sängen, medan Murklan hoppade upp vid fötterna. Ronja skulle dessutom alltid ligga på ens bröst och pussas lite innan hon gick och la sig vid fötterna. Trots brist på känsla var Ronja en hund med mycket personlighet. Hon respekterade sin mamma och visste exakt var gränsen låg. Hon såg upp till sin mamma och visste precis vad som var Murklans korg och vad som var hennes korg. Hon skulle aldrig drömma om att ligga i Murklans korg om inte Murklan redan låg där. Om Murklan låg där kunde Ronja komma krypande och lägga sig bredvid.
Ronja älskade som sagt att åka skidor och varje lördag under vintern fick hon följa med sin husse på skidtur. Hon älskade också att skotta snö och blev skogstokig om hon inte fick vara ute tillsammans med pappa när han skottade. Ronja var även hopplös på att bli rumsren och sluta tugga på saker. Hon har tuggat sönder ett antal skor för hela familjen och även kissat på de mest olämpliga ställena... Men vi älskade henne ändå! Murklan var en sjusovare, medan Ronja började hoppa på en klockan fem på morgonen, mest bara för att hon var hungrig och ville ha frukost. När hon fått sin frukost gick hon och la sig igen, gärna på pappas bröst för att få lite kärlek. Det var viktigt, både för pappa och Ronja.
När Murklan somnade in blev Ronja ensam. Hon var inte lika livlig längre och saknade sin mamma. Vi ställde fram Murklans korg till henne, men hon låg aldrig i den, utan valde sin egen som var mindre skön. Även Ronja hade problem med pälsen och klåda och fick cortison och antibiotikakur efter varandra. När hon var åtta år bestämde mamma och pappa att även låta Ronja somna in. Ingen av oss andra visste något, utan pappa ringde till oss när det var över. Även om det var väntat var det tråkigt och jobbigt. Även om jag inte fick en chans att säga hej då, så hade jag varit hemma många helger innan hon somnade in och det blev ett slags avsked för mig. Ronja flögs ner och vilar bredvid sin mamma och kompisen August. Jag saknar mina svarta, lurviga, fina kompisar och jag hoppas att dom var det bra var de än befinner sig. Både Murklan och Ronja har tröstat mig genom olika saker och jag är tacksam för allt de har gjort för mig.
Murklan fick som sagt sex valpar. Alla valpar döptes till namn som började med MU. Den andra valpen som föddes var så liten och ynklig att vi nästan inte trodde hon skulle överleva. Hon fick därför namnet Lilla My, men eftersom det skulle vara MU så kallades hon för Lilla Mu. Detta kunde ju givetvis inte stå i hennes papper, så officiellt hette hon Mumlan. Lilla Mu fick alltid maten serverad först, så hon inte skulle bli undanknuffad av hennes syskon. Jag och mamma tänkte att hon aldrig skulle klara sig ute i den stora världen så vi bestämde att vi skulle behålla henne. Pappa protesterade, men vi lyckades övertala honom och han kom att älska den hunden otroligt mycket. När vi hade bestämt att vi skulle behålla Mu kom vi överrens om att Murklan och Mumlan blev för lika, så vi döpte om henne till Ronja.
Ronja växte upp och blev en hund full med energi, betydligt mer än vad hennes mamma hade. Hon älskade att åka skidor och jaga snöbollar. Under sommaren jagade hon kottar. Ronja var inte lika finkänslig och intelligent som sin mor, utan kunde hoppa upp rakt på magen när man låg i sängen, medan Murklan hoppade upp vid fötterna. Ronja skulle dessutom alltid ligga på ens bröst och pussas lite innan hon gick och la sig vid fötterna. Trots brist på känsla var Ronja en hund med mycket personlighet. Hon respekterade sin mamma och visste exakt var gränsen låg. Hon såg upp till sin mamma och visste precis vad som var Murklans korg och vad som var hennes korg. Hon skulle aldrig drömma om att ligga i Murklans korg om inte Murklan redan låg där. Om Murklan låg där kunde Ronja komma krypande och lägga sig bredvid.
Ronja älskade som sagt att åka skidor och varje lördag under vintern fick hon följa med sin husse på skidtur. Hon älskade också att skotta snö och blev skogstokig om hon inte fick vara ute tillsammans med pappa när han skottade. Ronja var även hopplös på att bli rumsren och sluta tugga på saker. Hon har tuggat sönder ett antal skor för hela familjen och även kissat på de mest olämpliga ställena... Men vi älskade henne ändå! Murklan var en sjusovare, medan Ronja började hoppa på en klockan fem på morgonen, mest bara för att hon var hungrig och ville ha frukost. När hon fått sin frukost gick hon och la sig igen, gärna på pappas bröst för att få lite kärlek. Det var viktigt, både för pappa och Ronja.
När Murklan somnade in blev Ronja ensam. Hon var inte lika livlig längre och saknade sin mamma. Vi ställde fram Murklans korg till henne, men hon låg aldrig i den, utan valde sin egen som var mindre skön. Även Ronja hade problem med pälsen och klåda och fick cortison och antibiotikakur efter varandra. När hon var åtta år bestämde mamma och pappa att även låta Ronja somna in. Ingen av oss andra visste något, utan pappa ringde till oss när det var över. Även om det var väntat var det tråkigt och jobbigt. Även om jag inte fick en chans att säga hej då, så hade jag varit hemma många helger innan hon somnade in och det blev ett slags avsked för mig. Ronja flögs ner och vilar bredvid sin mamma och kompisen August. Jag saknar mina svarta, lurviga, fina kompisar och jag hoppas att dom var det bra var de än befinner sig. Både Murklan och Ronja har tröstat mig genom olika saker och jag är tacksam för allt de har gjort för mig.
Måndag och jag är sjukskriven
Vaknade tidigt imorse och var så fruktansvärt yr. Detta höll i sig under hela frukosten och ett smygande illamående trillade liksom ner över mig. Så jag bestämde mig för att sjukskriva mig idag, så jag inte smittar pensionärerna med något olämpligt. (med tanke på calici som flurerar friskt runt om i länet) Nu tror jag inte att jag har calici iochförsig eftersom illamåendet inte har blivit något mer än just bara illamående. Men man vet ju aldrig. Solen strålar som aldrig förr utanför fönstret, men jag sitter i soffan och brottas med huvudvärk just för tillfället. Jag kollade synen i lördags och den var OK, så huvudvärken senaste tiden beror inte på dålig syn.
Annat som vi gjorde i helgen var att gå en sväng på Väla och se Melodifestivalen i Malmö hos A. Det var en trevlig kväll med vin, muffins och lite sällskapsspel. Igår var jag och T ute på en tvåtimmarspromenad i det vackra vårvädret, för nu är det verkligen vår här.
Vår lägenhet börjar ta fin form, nu har vi äntligen hittat rätt gardiner och köpt en Sverigekarta som vi ska pryda med diverse kort från olika delar av landet. Det kommer bli fint tror jag!
Annat som vi gjorde i helgen var att gå en sväng på Väla och se Melodifestivalen i Malmö hos A. Det var en trevlig kväll med vin, muffins och lite sällskapsspel. Igår var jag och T ute på en tvåtimmarspromenad i det vackra vårvädret, för nu är det verkligen vår här.
Vår lägenhet börjar ta fin form, nu har vi äntligen hittat rätt gardiner och köpt en Sverigekarta som vi ska pryda med diverse kort från olika delar av landet. Det kommer bli fint tror jag!
Här kommer några våriga bilder från Landskrona:
The Oslo-weekend
Jag måste bara berätta om vår resa till Oslo och T:s syster, för den är ganska komisk.
Jag skulle hämta upp T på jobbet i Malmö, och det gick bra fram tills att jag missade avfarten på E6:an. Jahapp tänkte jag, jag får väl svänga av nästa och sen vända om. Jodå, lättare sagt än gjort, alla vägar i stan är ju tvåfiliga och har mitträcken! Efter lite kringelikrok kom jag tillslut fram och det blev en ganska bra väg ändå. På Svågertorp så missade vi just tåget till Kastrup, men det hängde vi inte läpp över eftersom det gick ett nytt efter 20 minuter. Framme på Kastrup så checkade vi in, och T råkade boka våra platser på två olika delar i planet, så vi fick inte sitta bredvid varandra. Sen skulle vi göra oss av med bagaget (två snowboardfodral och två väskor), men det var inte så lätt på Europas rörigaste flygplats där alla dessutom talar DANSKA! Vi ställde oss i kön till bagage-dropet med alla våra väskor och när det var vår tur, suckade killen i disken åt oss och sa på obegriplig danska att vi minsann skulle lämna ALLA väskor runt hörnet. Jaha tänkte vi och katade vidare medans klockan tickade. När vi kom runt hörnet suckade personalen åt oss där också och sa på ännu mer obegriplig danska:
"Har ni betalat detta?"
Vi: Kan vi ta det på engelska?
Dom: You have to pay this!
Vi: yes we know, but where do we do that?
Dom: -mutter, mutter- well the guy you met earlier is new at work and didn´t know you had to pay for this. There´s no time now, so it´s allright. But next time you HAVE to PAY!
Fria från bagage gick vi med raska steg mot säkerhetskontrollen och där fastnade såklart mitt handbagage. Säkerhetskillen tog mig åt sidan och sa något på obegriplig danska innan jag bad att få ta det på engelska. Tillslut hittade han min insektsnyckelsats. (vilken AT har inte ett verktyg i väskan?!)
Han: What´s this?
Jag: It´s a tool...
Han: What are you doing with this tool on the plane?
Jag (smått förtvivlad och ganska stressad): I use it at work and forgot to put it out, but if you think it´s dangerous just throw it away!!
Han: No it´s okay.
Vi rusade bort till vår gate, hann på planet i god tid och kunde lyfta till Oslo. Väl framme i Norge skulle vi ta ett tåg till stan och då skulle man dra sitt betalkort genom en spärr. Jag drog mitt kort, dörrarna öppnades, men innan jag hade packat på mig alla väskor så hade dörrarna stängts igen... Jahapp. Lite irriterad ropade jag till mig personal som släppte igenom mig. Puh!
I stan blev vi mottagna av E som tog så väl hand om oss under helgen. Den innefattade middag på Friday´s, skidåkning i Varingskollen, bowling, en tur till Holmenkollen och ett parti Med Andra Ord. En trevlig helg som var ett skönt avbrott i den gråa vardagen som just nu är ganska stressig. Jag flyter med i två veckor till och sen har jag förhoppning om att bli en mer harmonisk människa.
Ha en fin helg, det ska jag ha!
Jag skulle hämta upp T på jobbet i Malmö, och det gick bra fram tills att jag missade avfarten på E6:an. Jahapp tänkte jag, jag får väl svänga av nästa och sen vända om. Jodå, lättare sagt än gjort, alla vägar i stan är ju tvåfiliga och har mitträcken! Efter lite kringelikrok kom jag tillslut fram och det blev en ganska bra väg ändå. På Svågertorp så missade vi just tåget till Kastrup, men det hängde vi inte läpp över eftersom det gick ett nytt efter 20 minuter. Framme på Kastrup så checkade vi in, och T råkade boka våra platser på två olika delar i planet, så vi fick inte sitta bredvid varandra. Sen skulle vi göra oss av med bagaget (två snowboardfodral och två väskor), men det var inte så lätt på Europas rörigaste flygplats där alla dessutom talar DANSKA! Vi ställde oss i kön till bagage-dropet med alla våra väskor och när det var vår tur, suckade killen i disken åt oss och sa på obegriplig danska att vi minsann skulle lämna ALLA väskor runt hörnet. Jaha tänkte vi och katade vidare medans klockan tickade. När vi kom runt hörnet suckade personalen åt oss där också och sa på ännu mer obegriplig danska:
"Har ni betalat detta?"
Vi: Kan vi ta det på engelska?
Dom: You have to pay this!
Vi: yes we know, but where do we do that?
Dom: -mutter, mutter- well the guy you met earlier is new at work and didn´t know you had to pay for this. There´s no time now, so it´s allright. But next time you HAVE to PAY!
Fria från bagage gick vi med raska steg mot säkerhetskontrollen och där fastnade såklart mitt handbagage. Säkerhetskillen tog mig åt sidan och sa något på obegriplig danska innan jag bad att få ta det på engelska. Tillslut hittade han min insektsnyckelsats. (vilken AT har inte ett verktyg i väskan?!)
Han: What´s this?
Jag: It´s a tool...
Han: What are you doing with this tool on the plane?
Jag (smått förtvivlad och ganska stressad): I use it at work and forgot to put it out, but if you think it´s dangerous just throw it away!!
Han: No it´s okay.
Vi rusade bort till vår gate, hann på planet i god tid och kunde lyfta till Oslo. Väl framme i Norge skulle vi ta ett tåg till stan och då skulle man dra sitt betalkort genom en spärr. Jag drog mitt kort, dörrarna öppnades, men innan jag hade packat på mig alla väskor så hade dörrarna stängts igen... Jahapp. Lite irriterad ropade jag till mig personal som släppte igenom mig. Puh!
I stan blev vi mottagna av E som tog så väl hand om oss under helgen. Den innefattade middag på Friday´s, skidåkning i Varingskollen, bowling, en tur till Holmenkollen och ett parti Med Andra Ord. En trevlig helg som var ett skönt avbrott i den gråa vardagen som just nu är ganska stressig. Jag flyter med i två veckor till och sen har jag förhoppning om att bli en mer harmonisk människa.
Ha en fin helg, det ska jag ha!
Ändrade planer!
FANTASTISKT!
Jag såg till min stora glädje att Lasse har ändrat sina turnédatum, vilket innebär att jag kan se honom i Landskrona tillsammans med J!
To-do-lista
Jag behöver en hel-besiktning och bör boka följande tider:
- kolla synen hos optiker
- kolla tänderna hos tandläkare
- kolla knä hos sjukgymnast
- kolla lite allt möjligt på vårdcentralen
Frågan är bara när jag ska hinna allt det här?!
- kolla synen hos optiker
- kolla tänderna hos tandläkare
- kolla knä hos sjukgymnast
- kolla lite allt möjligt på vårdcentralen
Frågan är bara när jag ska hinna allt det här?!
A part of me #2
Den andra delen av mitt inre blottande handlar om en av våra hundar
När jag var 10 år bestämde mamma och pappa att skaffa en hund. Det blev en svart amerikansk cocker spaniel som fick namnet Murklan. Hon var svart och hette på pappret Old Fashion Lady Jane. Murkan var en hund med mycket personlighet och vilja. Hon fnös alltid när hon satt i bilen och man sprutade spolarvätska på rutan. Hon älskade att titta på TV, helst ville hon ligga mellan benen på den som låg i soffan. Hon satt ofta i en soffa vid fönstret och spanade ut på vad som hände. Varje morgon vid frukosten ville hon leka en stund. Det var först inte tänkt att hon skulle få sova i sängarna, men det ändrades ganska fort och hon blev en mysig sänghund. Murklan var fin på att känna av sinnesstämningar och tröstade mig ofta när jag var ledsen. Jag, mamma och Murklan var på utställning i Luleå en gång. Varken jag eller Murklan var några utställningsexemplar, men vi blev godkända iallafall. Efter det bestämde vi att betäcka henne och så blev det. I januari födde Murklan sex valpar och en av dem kommer i nästa inlägg. Murklan var en duktig mamma som vaktade sina valpar med livet. Hon fostrade dem till fina hundar. När valparna närmade sig åtta veckor började hon bli lite trött på dem, och för att hon skulle få en paus lät vi henne komma upp vid bordet för att sitta med oss när vi hade ätit klart. Detta blev en mycket tydlig rutin för Murklan som hädanefter skulle sitta med en stund efter varje frukost och middag. (lite pinsamt när vi hade middagsgäster...)
Tyvärr var Murklan en ganska sjukdomsdrabbad hund. Det började när hon var några år gammal med klåda i huden. Hon behandlades med olika mediciner och schampoon, men blev aldrig riktigt bra. När hon var åtta år drabbades hon av livmodersinflammation. Mamma ringde till mig en eftermiddag strax före påsk och frågade om jag kunde ta henne till veterinären. Det gjorde jag och där konstaterades att hon skulle behöva opereras akut. Det kostade skjortan, men vad gör man inte för sin bästa vän? Dagen därpå fick vi hämta hem henne och hon var en helt annan hund. Pigg och glad med liv i blicken. Alla pengar i världen skulle vara värt den synen! Murklan repade sig från operationen och blev snart sitt gamla jag.
Klådan var inte det enda som var problemet för henne, hon hade också problem med ögonen. Våren 2005 led hon av högt tryck i ögonen vilket inte gav med sig med medicin. Två veckor under sommaren spenderade jag, Murklan och Ronja tillsammans på Orust. Bara vi. Murklan hade åldrats fort under våren och sommaren och var inte den glada hund hon en gång var. Hon var nio år. Vi bestämde att om trycket inte hade gått ner skulle Murklan få somna in på nästa veterinärbesök. Vi misstänkte att det inte hade minskat, så vi ställde in oss på att skiljas från vår fantastiska hund. Dagen innan besöket blandade jag och mamma ihop en riktig kalasmiddag till hundarna med massor av smaskigheter för en hund. Dagen efter sa jag hej då till hon som så ofta hade värmt min säng och visat sin omtanke. Hon hoppade glatt in i bilen tillsammans med mamma och pappa, glad att få följa med. Jag och Ronja stannade och såg dem åka iväg. Två timmar senare fick Murklan somna in i pappas knä och åka tillbaka till oss. Väl hemma tog vi ett sista avsked och begravde henne tillsammans med en fäll, tre rosor och en kaprifol. Hon vilar ut mot vattnet, bland vitsippor och ormbunkar. Där hoppas jag att hon sover gott och inte har ont mer.
Det är tråkigt att avliva ett djur som man står nära och som har fyllt ens liv med så mycket under lång tid. Jag bevarar mina ljusa minnen av Murklan och visst blir jag ledsen och saknar henne ibland, men ofta är jag tacksam att hon berikade mitt liv med så mycket fint.
När jag var 10 år bestämde mamma och pappa att skaffa en hund. Det blev en svart amerikansk cocker spaniel som fick namnet Murklan. Hon var svart och hette på pappret Old Fashion Lady Jane. Murkan var en hund med mycket personlighet och vilja. Hon fnös alltid när hon satt i bilen och man sprutade spolarvätska på rutan. Hon älskade att titta på TV, helst ville hon ligga mellan benen på den som låg i soffan. Hon satt ofta i en soffa vid fönstret och spanade ut på vad som hände. Varje morgon vid frukosten ville hon leka en stund. Det var först inte tänkt att hon skulle få sova i sängarna, men det ändrades ganska fort och hon blev en mysig sänghund. Murklan var fin på att känna av sinnesstämningar och tröstade mig ofta när jag var ledsen. Jag, mamma och Murklan var på utställning i Luleå en gång. Varken jag eller Murklan var några utställningsexemplar, men vi blev godkända iallafall. Efter det bestämde vi att betäcka henne och så blev det. I januari födde Murklan sex valpar och en av dem kommer i nästa inlägg. Murklan var en duktig mamma som vaktade sina valpar med livet. Hon fostrade dem till fina hundar. När valparna närmade sig åtta veckor började hon bli lite trött på dem, och för att hon skulle få en paus lät vi henne komma upp vid bordet för att sitta med oss när vi hade ätit klart. Detta blev en mycket tydlig rutin för Murklan som hädanefter skulle sitta med en stund efter varje frukost och middag. (lite pinsamt när vi hade middagsgäster...)
Tyvärr var Murklan en ganska sjukdomsdrabbad hund. Det började när hon var några år gammal med klåda i huden. Hon behandlades med olika mediciner och schampoon, men blev aldrig riktigt bra. När hon var åtta år drabbades hon av livmodersinflammation. Mamma ringde till mig en eftermiddag strax före påsk och frågade om jag kunde ta henne till veterinären. Det gjorde jag och där konstaterades att hon skulle behöva opereras akut. Det kostade skjortan, men vad gör man inte för sin bästa vän? Dagen därpå fick vi hämta hem henne och hon var en helt annan hund. Pigg och glad med liv i blicken. Alla pengar i världen skulle vara värt den synen! Murklan repade sig från operationen och blev snart sitt gamla jag.
Klådan var inte det enda som var problemet för henne, hon hade också problem med ögonen. Våren 2005 led hon av högt tryck i ögonen vilket inte gav med sig med medicin. Två veckor under sommaren spenderade jag, Murklan och Ronja tillsammans på Orust. Bara vi. Murklan hade åldrats fort under våren och sommaren och var inte den glada hund hon en gång var. Hon var nio år. Vi bestämde att om trycket inte hade gått ner skulle Murklan få somna in på nästa veterinärbesök. Vi misstänkte att det inte hade minskat, så vi ställde in oss på att skiljas från vår fantastiska hund. Dagen innan besöket blandade jag och mamma ihop en riktig kalasmiddag till hundarna med massor av smaskigheter för en hund. Dagen efter sa jag hej då till hon som så ofta hade värmt min säng och visat sin omtanke. Hon hoppade glatt in i bilen tillsammans med mamma och pappa, glad att få följa med. Jag och Ronja stannade och såg dem åka iväg. Två timmar senare fick Murklan somna in i pappas knä och åka tillbaka till oss. Väl hemma tog vi ett sista avsked och begravde henne tillsammans med en fäll, tre rosor och en kaprifol. Hon vilar ut mot vattnet, bland vitsippor och ormbunkar. Där hoppas jag att hon sover gott och inte har ont mer.
Det är tråkigt att avliva ett djur som man står nära och som har fyllt ens liv med så mycket under lång tid. Jag bevarar mina ljusa minnen av Murklan och visst blir jag ledsen och saknar henne ibland, men ofta är jag tacksam att hon berikade mitt liv med så mycket fint.
Murklan myser i min säng
Livsnjutare!
Murklan och Ronja, sista bilden som togs. Murklan är längst fram på kortet.
Så här känner jag just nu
Blääääääuh
Intresseklubben antecknar
Tydligen inte så intressant att läsa om mina tidigare kompisar!
A part of me #1
Jag tänkte starta en liten serie här på bloggen, vad tycker ni om det? Jag ska blotta delar av mitt liv, som har betytt mycket och som nu inte finns mer. Jag ska berätta om mina/familjens djur under årens lopp! Spännande va?
Först ut kommer mina kaniner.
Jag fick min första kanin när jag var nio år. Hon var brun med svarta öron och tassar, en väldigt söt och snäll liten kanin. Tyvärr har jag inga bilder på henne, men ni får tro mig när jag säger att hon var söt. En fredageftermiddag i april när hon var ett år blev hon hastigt sjuk. Hon ville inte äta och inte röra på sig. Som den blödiga och känsliga 10-åring jag var så fick jag en av mina fantastiska bröder att köra oss till veterinären. Tyvärr kunde han inte göra så mycket, utan bara ge något smärtstillande. Vi åkte hem och försökte göra det så bra som möjligt för min lilla vän. Sent på kvällen (under de 10 minuter jag borstade tänderna) somnade min kanin in och flyttade till en bättre värld. Eftersom det fortfarande var tjäle i backen så kunde vi inte begrava henne direkt, så hon fick ligga i vår frys i garaget (som inte användes till annat just då) tills det blev vår och mjukt i backen. När tiden var inne begravde vi henne bakom huset ut mot skogen, i en skokartong tillsammans med hennes favoritfilt. Jag hoppas att hon har det bra där.
När hösten kom fick jag en ny kanin, en svart hona som fick namnet Stumpan. Hon fick bo en vinter inomhus i köket, sen skaffade vi en isolerad bur till henne och hon fick flytta ut till bagarstugebron. Där hade hon det bra. Stumpan växte och blev en ganska stor kanin, men hon var också söt och snäll. Hon höll sig frisk i flera år och vi hade många fina stunder tillsammans. Bland annat hade jag och de andra tjejerna på min gata en kanin-klubb som anordnade kanin-träffar och hade olika hopptävlingar. Åren gick, men tillslut tog jag och mamma beslutet att låta Stumpan somna in efter diverse sjukdomar. Hon vilar på djurkyrkogården hos veterinären.
I samma inlägg kommer familjens sköldpadda.
Många vet nog inte om detta, men under hela mitt liv, fram tills för några år sedan, har min familj haft en grekisk landsköldpadda i ägo. Han hette August och anskaffades av min mammas föräldrar när hon var ett litet barn. August och hans flickvän Lotta bodde på den tiden på Orust i ett växthus och höll sig vaken året runt. Efter några år rymde Lotta och kom aldrig tillbaka. När mamma och pappa flyttade upp till Norrbotten fick de med sig August, men i den riktiga vinterkylan kunde inte August hålla sig vaken. Han bäddades ner i en kartong med lite hö och placerades uppe på vår vind där det är lagom kallt för att han skulle gå i dvala mellan september-april. Under sommarhalvåret var han vaken och innan värmen kom så fick han bo i vår hall och kök. Under sommarmånaderna fick han bo utomhus. Så har han levt sitt liv så länge jag kan minnas. August levde på grönsaker och frukt och förälskade sig i skor. Man kan säga att han trodde att skor var sköldpadde-tjejer. Det bästa han visste var vattenmelon och jordgubbar, varav han fick smeknamnet "Bubbisen". För att han inte skulle rymma spände vi ett snöre från skalet till ett strykjärn som han inte orkade dra iväg. Om nätterna grävde han ner sig under högt gräs och varje år hittade han tillbaka till sina sovplatser. Ganska otroligt. August har druckit vatten en gång i sitt liv och det var en vårdag när han ganska nyss hade vaknat. Med bestämda steg klev han fram till hundarnas vattenskål och drack djupa klunkar. Vi stod alla häpna och mållösa och beskådade detta. Någon mer dryckespaus tog han aldrig. En annan sak han gillade var att bli kliad under hakan, så sträckte han ut huvudet så långt han kunde.
Våren 2006 vaknade August som vanligt, men han kom aldrig igång för att börja äta. Tiden gick och han blev bara tröttare och tröttare och verkade dessutom ha fått något konstigt i ögat. När mamma och pappa åkte ner till Orust i slutet av sommaren tog de med sig August. Där pratade de med en veterinär om hur avlivning av en sköldpadda gick till. Det var tydligen inte så vanligt att avliva sköldpaddor... Han fick först värmas upp och därefter få en injektion av sömnmedel för att det säkert skulle cirkulera runt i kroppen. När medlet säkert hade verkat så kyldes han ner för att definitivt somna in. Efter några dagar fick mamma och pappa ta hem honom till vårt hus och begrava honom bredvid Murklan (som kommer i nästa inlägg). August sover nu i kartong tillsammans med en träsko och en liter jordgubbar. Han ligger på en vacker plats ut mot vattnet, där ormbunkar och vitsippor blommar för fullt om några veckor. Ingen vet riktigt hur gammal August blev, men minst 50 år iallafall. Av hans ålder kan vi nog alla dra slutsatsen att han levde ett ganska gott liv.
Detta var en del av mig, fortsättning följer inom några dagar. Eftersom jag inte har några digitala bilder på kaninerna eller sköldpaddan så bjuder jag på kvällens bakverk.
Bjuder även på en bild av hur jag och T firade alla hjärtans dag. Det går att åka snowboard i Skåne också!
Först ut kommer mina kaniner.
Jag fick min första kanin när jag var nio år. Hon var brun med svarta öron och tassar, en väldigt söt och snäll liten kanin. Tyvärr har jag inga bilder på henne, men ni får tro mig när jag säger att hon var söt. En fredageftermiddag i april när hon var ett år blev hon hastigt sjuk. Hon ville inte äta och inte röra på sig. Som den blödiga och känsliga 10-åring jag var så fick jag en av mina fantastiska bröder att köra oss till veterinären. Tyvärr kunde han inte göra så mycket, utan bara ge något smärtstillande. Vi åkte hem och försökte göra det så bra som möjligt för min lilla vän. Sent på kvällen (under de 10 minuter jag borstade tänderna) somnade min kanin in och flyttade till en bättre värld. Eftersom det fortfarande var tjäle i backen så kunde vi inte begrava henne direkt, så hon fick ligga i vår frys i garaget (som inte användes till annat just då) tills det blev vår och mjukt i backen. När tiden var inne begravde vi henne bakom huset ut mot skogen, i en skokartong tillsammans med hennes favoritfilt. Jag hoppas att hon har det bra där.
När hösten kom fick jag en ny kanin, en svart hona som fick namnet Stumpan. Hon fick bo en vinter inomhus i köket, sen skaffade vi en isolerad bur till henne och hon fick flytta ut till bagarstugebron. Där hade hon det bra. Stumpan växte och blev en ganska stor kanin, men hon var också söt och snäll. Hon höll sig frisk i flera år och vi hade många fina stunder tillsammans. Bland annat hade jag och de andra tjejerna på min gata en kanin-klubb som anordnade kanin-träffar och hade olika hopptävlingar. Åren gick, men tillslut tog jag och mamma beslutet att låta Stumpan somna in efter diverse sjukdomar. Hon vilar på djurkyrkogården hos veterinären.
I samma inlägg kommer familjens sköldpadda.
Många vet nog inte om detta, men under hela mitt liv, fram tills för några år sedan, har min familj haft en grekisk landsköldpadda i ägo. Han hette August och anskaffades av min mammas föräldrar när hon var ett litet barn. August och hans flickvän Lotta bodde på den tiden på Orust i ett växthus och höll sig vaken året runt. Efter några år rymde Lotta och kom aldrig tillbaka. När mamma och pappa flyttade upp till Norrbotten fick de med sig August, men i den riktiga vinterkylan kunde inte August hålla sig vaken. Han bäddades ner i en kartong med lite hö och placerades uppe på vår vind där det är lagom kallt för att han skulle gå i dvala mellan september-april. Under sommarhalvåret var han vaken och innan värmen kom så fick han bo i vår hall och kök. Under sommarmånaderna fick han bo utomhus. Så har han levt sitt liv så länge jag kan minnas. August levde på grönsaker och frukt och förälskade sig i skor. Man kan säga att han trodde att skor var sköldpadde-tjejer. Det bästa han visste var vattenmelon och jordgubbar, varav han fick smeknamnet "Bubbisen". För att han inte skulle rymma spände vi ett snöre från skalet till ett strykjärn som han inte orkade dra iväg. Om nätterna grävde han ner sig under högt gräs och varje år hittade han tillbaka till sina sovplatser. Ganska otroligt. August har druckit vatten en gång i sitt liv och det var en vårdag när han ganska nyss hade vaknat. Med bestämda steg klev han fram till hundarnas vattenskål och drack djupa klunkar. Vi stod alla häpna och mållösa och beskådade detta. Någon mer dryckespaus tog han aldrig. En annan sak han gillade var att bli kliad under hakan, så sträckte han ut huvudet så långt han kunde.
Våren 2006 vaknade August som vanligt, men han kom aldrig igång för att börja äta. Tiden gick och han blev bara tröttare och tröttare och verkade dessutom ha fått något konstigt i ögat. När mamma och pappa åkte ner till Orust i slutet av sommaren tog de med sig August. Där pratade de med en veterinär om hur avlivning av en sköldpadda gick till. Det var tydligen inte så vanligt att avliva sköldpaddor... Han fick först värmas upp och därefter få en injektion av sömnmedel för att det säkert skulle cirkulera runt i kroppen. När medlet säkert hade verkat så kyldes han ner för att definitivt somna in. Efter några dagar fick mamma och pappa ta hem honom till vårt hus och begrava honom bredvid Murklan (som kommer i nästa inlägg). August sover nu i kartong tillsammans med en träsko och en liter jordgubbar. Han ligger på en vacker plats ut mot vattnet, där ormbunkar och vitsippor blommar för fullt om några veckor. Ingen vet riktigt hur gammal August blev, men minst 50 år iallafall. Av hans ålder kan vi nog alla dra slutsatsen att han levde ett ganska gott liv.
Detta var en del av mig, fortsättning följer inom några dagar. Eftersom jag inte har några digitala bilder på kaninerna eller sköldpaddan så bjuder jag på kvällens bakverk.
Bjuder även på en bild av hur jag och T firade alla hjärtans dag. Det går att åka snowboard i Skåne också!
