Bara lilla jag

Den andra delen av mitt inre blottande handlar om en av våra hundar
När jag var 10 år bestämde mamma och pappa att skaffa en hund. Det blev en svart amerikansk cocker spaniel som fick namnet Murklan. Hon var svart och hette på pappret Old Fashion Lady Jane. Murkan var en hund med mycket personlighet och vilja. Hon fnös alltid när hon satt i bilen och man sprutade spolarvätska på rutan. Hon älskade att titta på TV, helst ville hon ligga mellan benen på den som låg i soffan. Hon satt ofta i en soffa vid fönstret och spanade ut på vad som hände. Varje morgon vid frukosten ville hon leka en stund. Det var först inte tänkt att hon skulle få sova i sängarna, men det ändrades ganska fort och hon blev en mysig sänghund. Murklan var fin på att känna av sinnesstämningar och tröstade mig ofta när jag var ledsen. Jag, mamma och Murklan var på utställning i Luleå en gång. Varken jag eller Murklan var några utställningsexemplar, men vi blev godkända iallafall. Efter det bestämde vi att betäcka henne och så blev det. I januari födde Murklan sex valpar och en av dem kommer i nästa inlägg. Murklan var en duktig mamma som vaktade sina valpar med livet. Hon fostrade dem till fina hundar. När valparna närmade sig åtta veckor började hon bli lite trött på dem, och för att hon skulle få en paus lät vi henne komma upp vid bordet för att sitta med oss när vi hade ätit klart. Detta blev en mycket tydlig rutin för Murklan som hädanefter skulle sitta med en stund efter varje frukost och middag. (lite pinsamt när vi hade middagsgäster...)

Tyvärr var Murklan en ganska sjukdomsdrabbad hund. Det började när hon var några år gammal med klåda i huden. Hon behandlades med olika mediciner och schampoon, men blev aldrig riktigt bra. När hon var åtta år drabbades hon av livmodersinflammation. Mamma ringde till mig en eftermiddag strax före påsk och frågade om jag kunde ta henne till veterinären. Det gjorde jag och där konstaterades att hon skulle behöva opereras akut. Det kostade skjortan, men vad gör man inte för sin bästa vän? Dagen därpå fick vi hämta hem henne och hon var en helt annan hund. Pigg och glad med liv i blicken. Alla pengar i världen skulle vara värt den synen! Murklan repade sig från operationen och blev snart sitt gamla jag.

Klådan var inte det enda som var problemet för henne, hon hade också problem med ögonen. Våren 2005 led hon av högt tryck i ögonen vilket inte gav med sig med medicin. Två veckor under sommaren spenderade jag, Murklan och Ronja tillsammans på Orust. Bara vi. Murklan hade åldrats fort under våren och sommaren och var inte den glada hund hon en gång var. Hon var nio år. Vi bestämde att om trycket inte hade gått ner skulle Murklan få somna in på nästa veterinärbesök. Vi misstänkte att det inte hade minskat, så vi ställde in oss på att skiljas från vår fantastiska hund. Dagen innan besöket blandade jag och mamma ihop en riktig kalasmiddag till hundarna med massor av smaskigheter för en hund. Dagen efter sa jag hej då till hon som så ofta hade värmt min säng och visat sin omtanke. Hon hoppade glatt in i bilen tillsammans med mamma och pappa, glad att få följa med. Jag och Ronja stannade och såg dem åka iväg. Två timmar senare fick Murklan somna in i pappas knä och åka tillbaka till oss. Väl hemma tog vi ett sista avsked och begravde henne tillsammans med en fäll, tre rosor och en kaprifol. Hon vilar ut mot vattnet, bland vitsippor och ormbunkar. Där hoppas jag att hon sover gott och inte har ont mer.

Det är tråkigt att avliva ett djur som man står nära och som har fyllt ens liv med så mycket under lång tid. Jag bevarar mina ljusa minnen av Murklan och visst blir jag ledsen och saknar henne ibland, men ofta är jag tacksam att hon berikade mitt liv med så mycket fint.