A part of me #3
Här kommer den tredje delen av mig, vår andra hund.
Murklan fick som sagt sex valpar. Alla valpar döptes till namn som började med MU. Den andra valpen som föddes var så liten och ynklig att vi nästan inte trodde hon skulle överleva. Hon fick därför namnet Lilla My, men eftersom det skulle vara MU så kallades hon för Lilla Mu. Detta kunde ju givetvis inte stå i hennes papper, så officiellt hette hon Mumlan. Lilla Mu fick alltid maten serverad först, så hon inte skulle bli undanknuffad av hennes syskon. Jag och mamma tänkte att hon aldrig skulle klara sig ute i den stora världen så vi bestämde att vi skulle behålla henne. Pappa protesterade, men vi lyckades övertala honom och han kom att älska den hunden otroligt mycket. När vi hade bestämt att vi skulle behålla Mu kom vi överrens om att Murklan och Mumlan blev för lika, så vi döpte om henne till Ronja.
Ronja växte upp och blev en hund full med energi, betydligt mer än vad hennes mamma hade. Hon älskade att åka skidor och jaga snöbollar. Under sommaren jagade hon kottar. Ronja var inte lika finkänslig och intelligent som sin mor, utan kunde hoppa upp rakt på magen när man låg i sängen, medan Murklan hoppade upp vid fötterna. Ronja skulle dessutom alltid ligga på ens bröst och pussas lite innan hon gick och la sig vid fötterna. Trots brist på känsla var Ronja en hund med mycket personlighet. Hon respekterade sin mamma och visste exakt var gränsen låg. Hon såg upp till sin mamma och visste precis vad som var Murklans korg och vad som var hennes korg. Hon skulle aldrig drömma om att ligga i Murklans korg om inte Murklan redan låg där. Om Murklan låg där kunde Ronja komma krypande och lägga sig bredvid.
Ronja älskade som sagt att åka skidor och varje lördag under vintern fick hon följa med sin husse på skidtur. Hon älskade också att skotta snö och blev skogstokig om hon inte fick vara ute tillsammans med pappa när han skottade. Ronja var även hopplös på att bli rumsren och sluta tugga på saker. Hon har tuggat sönder ett antal skor för hela familjen och även kissat på de mest olämpliga ställena... Men vi älskade henne ändå! Murklan var en sjusovare, medan Ronja började hoppa på en klockan fem på morgonen, mest bara för att hon var hungrig och ville ha frukost. När hon fått sin frukost gick hon och la sig igen, gärna på pappas bröst för att få lite kärlek. Det var viktigt, både för pappa och Ronja.
När Murklan somnade in blev Ronja ensam. Hon var inte lika livlig längre och saknade sin mamma. Vi ställde fram Murklans korg till henne, men hon låg aldrig i den, utan valde sin egen som var mindre skön. Även Ronja hade problem med pälsen och klåda och fick cortison och antibiotikakur efter varandra. När hon var åtta år bestämde mamma och pappa att även låta Ronja somna in. Ingen av oss andra visste något, utan pappa ringde till oss när det var över. Även om det var väntat var det tråkigt och jobbigt. Även om jag inte fick en chans att säga hej då, så hade jag varit hemma många helger innan hon somnade in och det blev ett slags avsked för mig. Ronja flögs ner och vilar bredvid sin mamma och kompisen August. Jag saknar mina svarta, lurviga, fina kompisar och jag hoppas att dom var det bra var de än befinner sig. Både Murklan och Ronja har tröstat mig genom olika saker och jag är tacksam för allt de har gjort för mig.
Murklan fick som sagt sex valpar. Alla valpar döptes till namn som började med MU. Den andra valpen som föddes var så liten och ynklig att vi nästan inte trodde hon skulle överleva. Hon fick därför namnet Lilla My, men eftersom det skulle vara MU så kallades hon för Lilla Mu. Detta kunde ju givetvis inte stå i hennes papper, så officiellt hette hon Mumlan. Lilla Mu fick alltid maten serverad först, så hon inte skulle bli undanknuffad av hennes syskon. Jag och mamma tänkte att hon aldrig skulle klara sig ute i den stora världen så vi bestämde att vi skulle behålla henne. Pappa protesterade, men vi lyckades övertala honom och han kom att älska den hunden otroligt mycket. När vi hade bestämt att vi skulle behålla Mu kom vi överrens om att Murklan och Mumlan blev för lika, så vi döpte om henne till Ronja.
Ronja växte upp och blev en hund full med energi, betydligt mer än vad hennes mamma hade. Hon älskade att åka skidor och jaga snöbollar. Under sommaren jagade hon kottar. Ronja var inte lika finkänslig och intelligent som sin mor, utan kunde hoppa upp rakt på magen när man låg i sängen, medan Murklan hoppade upp vid fötterna. Ronja skulle dessutom alltid ligga på ens bröst och pussas lite innan hon gick och la sig vid fötterna. Trots brist på känsla var Ronja en hund med mycket personlighet. Hon respekterade sin mamma och visste exakt var gränsen låg. Hon såg upp till sin mamma och visste precis vad som var Murklans korg och vad som var hennes korg. Hon skulle aldrig drömma om att ligga i Murklans korg om inte Murklan redan låg där. Om Murklan låg där kunde Ronja komma krypande och lägga sig bredvid.
Ronja älskade som sagt att åka skidor och varje lördag under vintern fick hon följa med sin husse på skidtur. Hon älskade också att skotta snö och blev skogstokig om hon inte fick vara ute tillsammans med pappa när han skottade. Ronja var även hopplös på att bli rumsren och sluta tugga på saker. Hon har tuggat sönder ett antal skor för hela familjen och även kissat på de mest olämpliga ställena... Men vi älskade henne ändå! Murklan var en sjusovare, medan Ronja började hoppa på en klockan fem på morgonen, mest bara för att hon var hungrig och ville ha frukost. När hon fått sin frukost gick hon och la sig igen, gärna på pappas bröst för att få lite kärlek. Det var viktigt, både för pappa och Ronja.
När Murklan somnade in blev Ronja ensam. Hon var inte lika livlig längre och saknade sin mamma. Vi ställde fram Murklans korg till henne, men hon låg aldrig i den, utan valde sin egen som var mindre skön. Även Ronja hade problem med pälsen och klåda och fick cortison och antibiotikakur efter varandra. När hon var åtta år bestämde mamma och pappa att även låta Ronja somna in. Ingen av oss andra visste något, utan pappa ringde till oss när det var över. Även om det var väntat var det tråkigt och jobbigt. Även om jag inte fick en chans att säga hej då, så hade jag varit hemma många helger innan hon somnade in och det blev ett slags avsked för mig. Ronja flögs ner och vilar bredvid sin mamma och kompisen August. Jag saknar mina svarta, lurviga, fina kompisar och jag hoppas att dom var det bra var de än befinner sig. Både Murklan och Ronja har tröstat mig genom olika saker och jag är tacksam för allt de har gjort för mig.
Kommentarer
Trackback
