Smajl!
Jag är sämst på det här med att blogga men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Badrummet är nästan klart så vi har kunnat flytta tillbaka till oss igen vilket var fantastiskt skönt. Mitt hjärta slår kullerbyttor varje gång jag lägger ögonen på vårt mirakel (det blir många kullerbyttor varje dag!) och lyckan som bubblar i kroppen när jag tittar ner i sängen och möts av ett enda stort leende går inte att beskriva.
Jag saknar Skåne-livet. Jag saknar stalldagarna och umgänget med Anna och Josefin. Jag saknar att lägga kinden mot Pajas mule. Jag saknar rehabenheten, min rumskollega och kafferasterna. Jag saknar halloumi-luncherna med Julia. Jag saknar att kunna åka till Malmö och äta en god middag med Anna. Jag saknar att kunna ta en kvällspromenad och lösa världsproblem över en kopp te med Micis. När vi sålde Kaka tänkte jag att jag aldrig mer skulle ta en häst till mitt hjärta. men efter några år så träffade jag ju Pajas och jag var då redo att ta honom till mitt hjärta och jag visste att han inte ersatte Kaka. När jag hoppade av biomedicin och började på arbetsterapin så sökte jag febrilt efter nya Micis och Sandra-vänner. Elin sa då till mig att jag inte kunde hitta det, för det finns ju bara en Micis och Sandra. Jag var tvungen att hitta nya vägar och nya vänner. Detta har jag tagit till mig och just därför kan jag sitta här i min soffa och sakna allt det jag nyss rabblade upp. Jag vet att Skellefteå inte kan ge mig en ny Pajas men tids nog kanske jag kan hitta en annan häst att sköta och tycka om. Skellefteå kan inte ge mig ett Finalstall, en Anna eller Josefin men kanske kan jag hitta ett annat stall med andra människor att dela mitt intresse med. Skellefteå kan inte ge mig ersättare för rehabenheten, Julia eller Anna men kanske kan jag hitta nya vägar för att minska saknaden. Skellefteå kan definitivt inte ge mig en ny Micis att surra bort en timme eller två eller fem med (för det finns bara en Micis!!) men jag kan hitta någon annan att dricka en kopp te med och det kan kännas okej.
Livet är inte alltid lätt men dalarna tar jag mig igenom för att topparna är så höga!
Jag saknar Skåne-livet. Jag saknar stalldagarna och umgänget med Anna och Josefin. Jag saknar att lägga kinden mot Pajas mule. Jag saknar rehabenheten, min rumskollega och kafferasterna. Jag saknar halloumi-luncherna med Julia. Jag saknar att kunna åka till Malmö och äta en god middag med Anna. Jag saknar att kunna ta en kvällspromenad och lösa världsproblem över en kopp te med Micis. När vi sålde Kaka tänkte jag att jag aldrig mer skulle ta en häst till mitt hjärta. men efter några år så träffade jag ju Pajas och jag var då redo att ta honom till mitt hjärta och jag visste att han inte ersatte Kaka. När jag hoppade av biomedicin och började på arbetsterapin så sökte jag febrilt efter nya Micis och Sandra-vänner. Elin sa då till mig att jag inte kunde hitta det, för det finns ju bara en Micis och Sandra. Jag var tvungen att hitta nya vägar och nya vänner. Detta har jag tagit till mig och just därför kan jag sitta här i min soffa och sakna allt det jag nyss rabblade upp. Jag vet att Skellefteå inte kan ge mig en ny Pajas men tids nog kanske jag kan hitta en annan häst att sköta och tycka om. Skellefteå kan inte ge mig ett Finalstall, en Anna eller Josefin men kanske kan jag hitta ett annat stall med andra människor att dela mitt intresse med. Skellefteå kan inte ge mig ersättare för rehabenheten, Julia eller Anna men kanske kan jag hitta nya vägar för att minska saknaden. Skellefteå kan definitivt inte ge mig en ny Micis att surra bort en timme eller två eller fem med (för det finns bara en Micis!!) men jag kan hitta någon annan att dricka en kopp te med och det kan kännas okej.
Livet är inte alltid lätt men dalarna tar jag mig igenom för att topparna är så höga!
Kommentarer
Trackback
