Bara lilla jag

Jahapp.
Nu var det gjort.
Så som jag har tjatat om detta vill ni väl veta hur det egentligen gick.

Kom jag i mål?
Vad stannade klockan på?
Vilken gren gick bäst?
Vilken gren var jobbigast?

Jag och T kom fram i god tid för att checka in oss och spana in området. Se hur bassängen såg ut, kolla växlingsområdet, äta lunch och självklart ladda.
Klockan fjorton och tjugo gick starten för damernas motionsklass. Bassängen var uppdelad i olika banor, beroende på hur snabbt man simmade. Jag underskattade mig själv och kom i en för långsam bana, vilket var väldigt frustrerande. Detta gjorde att jag långt ifrån prestrerade max på simningen. Nåja, fyrahundra meter blev avklarade och jag sprang vidare mot växlingsområdet för att dra på mig cykelutrustningen. Slängde mig på cykeln och påbörjade de 2 milen. Banan bestod fyra varv á fem kilometer. Början av varven var ganska tunga med en del motvind, medan andra halvan hade en skön medvind och jag kunde trampa upp i en hastighet på cirka trettio kilometer i timmen. Efter de fyra varven kände jag mig ändå ganska fräsch i benen (trodde jag), så jag trampade glatt i löparskorna och begav mig mot den sista etappen, fem kilometer löpning. När jag hade sprungit kanske sexhundra meter kändes benen som bly och jag trodde att jag aldrig skulle ta mig i mål. Sträckan som jag skulle springa var oändligt lång och verkade aldrig ta slut. Jag funderade seriöst över varför jag har utsatt mig för detta och funderade över värdet i det hela. Jag tvingade benen att springa (eller snarare jogga i mycket lugn takt) framåt och när två kilometer återstod hade jag fått lite flyt i stegen och i andningen. I mål kom jag, men jag kände på mig att klockan för längesen hade passerat den tid jag hade hoppats på.

Ganska besviken, väldigt trött men ändå lite stolt över mig själv.