Bara lilla jag

Igår tog vi en kort cykeltur på 2 mil i den vackra sommarkvällen. Jag har förstått att raps har en ganska kort blomningsperiod, för nu finns det inga gula fält kvar. Bara gröna. Jag var pigg i benen och höll en bitvis friskt tempo. Stoltast var jag när jag i sista backen höll 30 km/h nästan hela vägen förutom sista sträckan då jag damp ner till en pinsamt låg hastighet som jag inte vågar skriva ut. Pulsklockan visade ca 176 slag/minut och flåset var ett faktum.

Nåväl, nog om detta. Det är fortfarande mycket på jobbet, ibland lättar det och känns greppbart, men idag innan jag gick hem så blev jag less igen. Ta nya tag imorgon och sen ta en ordentlig helg och vara en ny människa. Pajas räddade min kväll med en uteritt, han är så fin den lilla hästen. Jag har bestämt mig för att inte gnälla för mycket över saker jag faktiskt kan påverka och innan jag ger upp så ska jag ha gett det ett försök.

En trogen läsare som dagligen går in och ser om jag har skrivit ner något. :)
Dessvärre hinner jag inte med något inlägg nu, för jag ska ut i det fina vädret. Sommaren har äntligen kommit till Skåne!

Livet går upp och livet går ner. Den senaste veckan har det lutat med nedåt än uppåt för mig. Jag har varit less på det mesta och mest på jobbet. Det har varit sjukt mycket och jag börjar bli less på min arbetssituation, ibland känns det okontrollerbart och att listan på "att-göra-saker" bara växer och växer. Detta gör att jag har haft smått panik, men nu känns det lite bättre. Trots det är jag less på arbetssituationen, men tänker att det kanske blir bättre med lite semester snart och några samtal med cheferna.

Ett år har passerat sen vi flyttade till Skåne och jag börjar fundera på vad vi (eller jag) egentligen har åstadkommit. Jag saknar ett socialt liv, med kompisar som man kan hitta på mer eller mindre avancerade saker med. Visst känner jag några häromkring, men jag saknar någon vän i själva staden där jag bor. Någon som man kan gå ut och gå med en tisdagkväll eller bara surra bort några timmar över en kopp kaffe. När jag ska träffa folk som inte bor i Landskrona så blir det ett sånt projekt där vi måste planera flera veckor i förväg. Jag saknar Umeå och livet som var där. Det som gör mig mer uppgiven är att jag inte vet hur jag ska lära känna folk. Dels med tanke på i vilket forum jag i staden ska träffa någon och dels med tanke på min personlighet. Jag är jättetacksam att jag har Tommy vid min sida, för utan honom hade det inte alls varit roligt. Det som gör mig ännu mer uppgiven är att jag tror inte att det skulle bli bättre om vi flyttade hem, eftersom de flesta av de ja umgicks med i Umeå har flyttat därifrån. Är det inte meningen att livet ska vara något mer?

Jag blir också ledsen över tidsbristen och tröttheten som hela tiden jagar mig. Detta gör att jag inte har tid att träna så som jag önskar. Det gör att min kropp inte ser ut som en en gång gjorde och jag trivs inte så som den är idag. Jag har försökt springa lite som träning inför den kommande Tjejmilen, men blir alltid på något sätt skadad. Är det inte insidan av knät, så är det benhinneinflammation eller compartmentsyndrom-aktiga besvär. Nu är det senaste löparknä vilket gör att jag inte kan springa en meter just nu. Det gör mig ledsen och stressad över att jag inte håller till det jag vill hålla för.

Jag har lösenordsskyddat min blogg, som ni märker. Detta för att jag vill kunna skriva djupare saker ibland, men som jag inte vill att vem som helst ska kunna läsa. Jag vill ha kontroll över vilka som läser, även om det är en ganska liten skara.

Jag försöker hitta ljuspunkter och när jag beundrar mitt vänstra ringfinger så blir jag varm i hjärtat. Jag är också glad att jag både hinner på begravning i Skellefteå och gå på Lars Winnerbäck med Julia. Jag är glad att kanske alla mina bröder kommer befinna sig på Moris den veckan jag är där. Jag är glad att jag ska få fira midsommar med min mamma, pappa, Tommy och mina systerdöttrar. Och jag är glad att ni läser, för många av er är människor som jag tycker väldigt mycket om.

Inom kort kommer jag lösenordsskydda detta, så om ni vill ha tillgång så får ni snällt be om det.

"...så kom änglar och ta mig till henne och ge mig en chans

för jag tror att snart brinner ett hjärta för henne någon annanstans..."

Tack Tommy, för att du förstår mig, ser mig och hör mig.
För att du förstår när jag står i köket och säger "meeh" och kommer på en gång och tar ner något från en hög hylla som jag inte når.
För att du förstår när jag behöver vara ifred och för att du förstår när jag behöver en kram.
För att du låter mig gråta och skrika och sen får mig lugn igen.
För att du alltid får det att kännas bättre, oavsett vad som har hänt.
För att du följde med mig till landets ände.
För att du förstår att hästar är viktigt för mig och låter mig rida trots att du är allergisk.
För att du får mig att skratta hejdlöst.
För att du finns vid min sida när jag somnar.
För att du finns vid min sida när jag vaknar.
För att du låter mig sova på lördagmorgon och går och köper nybakat bröd till frukost.
För att du får mig att må så himla bra.

Detta är bara en bråkdel av anledningarna till att jag älskar dig och valde dig att dela mitt liv med.